Första gången jag hörde Anders Persson och Carl Smith var någon gång i våras. En bekant som var en aning nere förklarade att han blev gladare av att lyssna på låten Tony Montana. Det är både fullt förståeligt och fullt oförståeligt.

För det finns inte mycket glatt, alls, på Perssons och Smiths självbetitlade debutalbum. Nej, det är nostalgi, det är ensamhet, glömd kärlek, död och sinnesförvirring, slagghögar, fylla och knark. Inte särdeles upplyftande, alltså. Men ändå finns det någonting trösterikt i all misär. Min hjärna tänker ”livet har varit skit och är skit men vackert ändå”. Någonting i den stilen. Någonting som man kan finna tröst i, om man känner för det.

Allt på skivan känns väldigt personligt. Jag vet inte Perssons eller Smiths mamma hittat knark under någon av deras sängar, men det tycks verkligt när Persson sjunger det. Och det är det som är viktigt. Texterna är allt som oftast fantastiska med sin närhet, sitt berättande och sin känsla av autenticitet.

Du sitter under trädet i gläntan i din barndomsskog
Bortom larmande städer och alla piller som du tog
Du slog runt i London och vinglade fram i Paris
Stod på dansgolv och drömde om värmen från din mormors öppna spis

Musikmässigt är det lugn, melodisk singer-songwriter med piano, akustisk gitarr och trummor. Vissa spår, som singeln Frankie Boy har mer styrka, medan andra, som Tony Montana skiftar mellan dystert lugn och härlig storslagenhet. Blandningen ger en bra dimension till skivan, även om det finns spår som inte lika hög kvalitet som andra. Efter ett tag kan det bli lite mycket knark, gamla minnen och misslyckade liv, kanske för att alla spår inte tilltalar lika mycket. Då väljer i alla fall jag gärna ut några låtar att lyssna på. Bäst gillar jag Du svamlade om döden och Förrän den feta tanten sjunger, från vilken nyss citerade textrader härstammar. Eller Där ingen människa hör, som faktiskt är en av de låtar som ger mig rysningar. Den är ett perfekt exempel på trösten i all misär.