Okej, jag ska inte sticka under stolen med det – jag är ett Aimee Mann-fan. Alltså tycker jag direkt att den här plattan är grymt bra. Starka låtar, knivskarpa texter – vad mer kan man önska sig? Att lyssna på @#%&*! Smilers är lite som att vira in sig i sin favoritfilt. Man vet hur den känns, man känner igen lukten. Allt är som det ska vara. För om jag ska vara ärlig så skulle jag aldrig kunna gissa vilket album detta var i ordningen om jag inte hört Aimee Mann tidigare. Det är inte nyskapande, men det är nya Aimee Mann-låtar för dem som väntat på dem.

Aimee är en hejare på att göra koncept-skivor, ta bara Bachelor #2 som blev till filmen Magnolia eller Lost in Space som är skriven som en roadmovie från 70-talet. Den här gången ska låtarna handla om diverse mer eller mindre skruvade människors inre liv, men jag identifierar mig direkt med många av texterna när Aimee med rak och tydlig prosa skriver rakt in i mitt hjärta.

@#%&*! Smilers har inte en enda elgitarr men osar däremot av (något 90-talsmässiga) syntslingor. Efter ett 20-tal lyssningar skulle jag säga att ingen låt riktigt kommer upp i klass med favoriterna 4th of July och Save me men när skivan slutar med raderna ”Fat cats won’t be getting thin, seeing the kinda jam you’re in” ur låten Ballantine’s känner jag ändå att jag måste trycka på repeat.