Första gången jag hörde Anders Persson och Carl Smith var någon gång i våras. En bekant som var en aning nere förklarade att han blev gladare av att lyssna på låten Tony Montana. Det är både fullt förståeligt och fullt oförståeligt. För det finns inte mycket glatt, alls, på Perssons och Smiths självbetitlade debutalbum. Nej, […][...]