Så nu ska jag då hylla det jag helst vant hade dissat.

Lyssna på det här.

Justin Vernon bröt upp från sitt indierockband, drog på sig den fodrade flanellskjortan, åkte rakt ut i skogen med ett brustet hjärta och alla instrumenten i bakluckan. Bosatte sig en vinter i ett ruckel i ett svinkallt Wisconsin och skrev, tänkte, spelade in och skrev. Avbröt bara för att ta traktorn längre in i skogen och hugga ved för att kunna hålla värmen under de tre vintermånaderna han bodde där.

Resultatet är For Emma, Forever Ago. Ett album som dök upp på vissa håll redan under förra året men släpptes officiellt i Sverige för några månader sedan. Ett album som innehåller allt det där Justin Vernon blev av med i stugan i Wisconsin, varifrån han kom som en ny människa.

Visst låter det som en klyscha. Helt enligt singer/songwriterns regelbok. Men Bon Iver, som är ett medvetet felstavat ”bon hiver” (bra vinter), följer inte regelboken på några andra punkter.

For Emma, Forever Ago är visserligen ett album som grundas på enklare ackompanjemang av akustisk gitarr och någon gång en bastrumma, men där finns inga countrymusikstendenser, någon landsbygdsromantik eller självgod bitterhet. Allt på albumet är Justin Vernon själv. Ändå har han lyckats bygga ett massivt sound i balladerna. Sången, nästan hela tiden i falsett, har dubblerats, tripplats och mer därtill. Den hemmagjorda känslan går att ta på men blir aldrig så vardagsrum som Iron & Wine eller Jolie Hollands tidigaste alster. Det knäpper och surrar här och där men Bon Ivers musik är inte lågmäld.

Bon Iver The Wolves (Act I and II)