Jag kan rent teoretiskt uppskatta Eric Gadds mission med sin egen musik eftersom han (a) verkligen gillar funk, (b) inte utger sig för att vara något annat än Eric Gadd (med rådande begränsningar; funk på svenska har ingen enorm publikbas att spela inför) samt (c) heller inte försöker att reta upp oss, positionera sig, provocera eller förenkla. Det finns således inget större värde i att behandla Eric Gadd särskilt illa.

Första singeln Tvåhundratusen är en mycket dålig singel, men lyckligtvis inte helt representativ för Stockholm står kvar, men jag ligger. Betydligt bättre är han i rappa Tio minus eller den snärtiga och mycket Scoccoska Ligg kvar.

Sett i sin helhet finns det ändå en viktig invändning mot Stockholm står kvar, men jag ligger, och det är att den tenderar att bli direkt tråkig. Inte dålig. Inte svajig. Bara tråkig. Det Gadd gör görs så mycket mer utvecklat av så många andra, inte bara i utlandet: tack vare det företrädelsevis Kaah presenterat de senaste tio åren har Gadd också fått en mycket intressantare, mer vågad och avsevärt roligare konkurrent på den svenska funkscenen. Det Kaah gör är en egen röst av sina förebilder; det Eric Gadd gör i hooken i refrängen på titelspåret på den här skivan liknar D’Angelos Untitled (how does it feel) lite för mycket för att man ska kunna kuva viljan att inte bli just lite elak mot, förslagsvis, Gadds frisyr.