För mig finns inget somrigare än när M. Ward sjunger Here Comes the Sun Again.

Kingdoms and queens they all bow down to you,
Branches and ranch hands are bowin’ too
And I’ve taken off my straw hat for you, singing
Here comes the sun again

Halmhatt och grässtrå i mungipan. Fjäderlätta sommarvindar. Och allt det mörka och mustiga som är M. Ward och som man inte kommer undan ens den vackraste sommardag.

När han så backar upp skådespelerskan Zooey Deschanel i de låtar hon skrivit som blivit She & Hims debutalbum finns inget av det mörka, rustika kvar. Möjligtvis i form av Deschanels tolkning av bitterljuv sextiotalspop. För här är det rent av svaj likt Alma Cogan i de svaga stunderna och Dusty Springfield i de starka. Eller, om vi går till det nutida, Jenny Lewis.

M. Wards del i det hela är främst instrumental och i producentrollen, men ibland tittar han fram. Som i Smokey Robinsons You Really Got a Hold On Me där Ward följer och skapar uttryck men sin karaktäristiska sparsamhet. För även om Volume One är fylld av lätt glättiga popdängor med takter från svunna tider, ett high school-drama med tuggummi och hästsvans och körer framförda av tag-alongs till skolans mest populära, är den framför allt enkel och sparsam. Med det bitterljuva som en underton.

But I’m stuck here getting misty over you
I’m alone on a bicycle for two.

Black Hole

I The Beatles I Should Have Known Better brer Ward ordentligt på i duettrollen men annars är det främst i producentrollen han gör sig tydlig. Det är M. Ward, fast Deschanel. Det är körer, countrytendenser och solsken. Det är lätthet i de tyngsta ballader. Dessutom komponerar de musik var för sig som om de vore uppväxta tillsammans.

Volume One är årets Rabbit Fur Coat eller Oh, My Darling. Men alla gånger snäppet bättre.