Jag kan knappt lyssna på Death Cab For Cutie. Det är minerat område, jag vet att det kommer att påverka mig i en riktning som jag inte vill vandra i. Det är nära. Det är personligt. Det är plågsamt.

Men det är ändå svårt att hålla sig ifrån. Ben Gibbards storhet och geni har diskuterats, och själv vill jag mest av allt be honom att dra åt helvete just nu. Varför måste han pricka in de där jobbiga känslorna och situationerna som man försöker ta sig ur? Så sitter man där och grinar igen.

Till och med hans röst är jobbig att höra. För den påminner ju inte bara om DCFC, utan även, förstås, om The Postal Service. Fina The Postal Service som också har blivit nästintill omöjliga att lyssna på. I alla fall om man vill klara sig oskadd och utan smärre sammanbrott. ”I ’m thinking it’s a sign that the freckles in our eyes are mirror images and when we kiss they’re perfectly aligned…”

Men plågsam musik är kanske den bästa, och texter som träffar rakt i hjärtat är alltid lika speciella. Och även om jag vet att Ben Gibbard inte har någon aning om mitt liv så är jag ändå helt såld på hans beskrivning av det jag känner.

Narrow Stairs är bandets sjunde fullängdare, och kommer nästan tre år efter den hyllade Plans. Och om den skivan var genomgående mjuk är Narrow Stairs en aning hårdare, med mer gitarr och utan samma försiktighet. Men fortfarande med det så igenkänningsbara DCFC-soundet, som visar sig redan i första spårets, Bixby Canyon Bridge, första trolska gitarr. En låt som fångade mig och svalde mig hel redan vid en endaste lyssning. En otrolig start. Nästan svårt att prestera bättre efter det, och det är också en av de bästa låtarna på albumet.

Men det pendlar mellan högt och lågt, och långt och kort. Andraspåret, I Will Possess Your Heart är åtta minuter och 25 sekunder lång och Gibbards röst hör vi först efter nästan fem minuter. Här gör man som man vill och känner för, ger det mig känslan. Death Cab är stora nu.

Och det går mellan sorgsna och glada miner, även om de senare kanske är falska. Trots sin svarta text får No Sunlight mig att le och vicka på kroppen en aning. Vackra Grapevine Fires är en melankolisk nostalgisk sak, typiskt Death Cab For Cutie, medan Your New Twin Sized Bed är väldigt slående, på ett lustigt sätt. Man vet inte om man ska bli glad eller ledsen av den. Eller kanske känna någonting helt annat.

Och liksom starten var överväldigande är också avslutet det. The Ice is Getting Thinner är lågmäld, lugn och antagligen den sorgligaste låten på skivan. Och undertecknad kan såklart inte stoppa flödet av tårar. Det är så det går när man envisas med att lyssna på Ben Gibbard och hans alster. Fan ta honom.