Med utmärkta tv-serien Papas kappsäck i ryggen kommer Papa Dee tillbaka med ett album lastat med fingertoppskänsligt välvalda reggaestandards (och illa dold produktplacering från Red Stripe). Musikerna känner vi igen från avsnittet om Jamaica. Den lille tjänstemannen i mig skulle kanske kunna hitta ett och annat att anmärka på i pressetiskt avseende i den här inledningen, men jag väljer att låta det passera. För Papa Dee gör det han gör med ödmjuk värme och öppen kärlek. Det vinner över paragrafrytteri.

Det är en minst sagt imponerande styrka han och producenten Kent Gillström samlat: Errol ”Flabba” Holt (bas), Leroy ”Horsemouth” Wallace (trummor), Earl ”Chinna” Smith (gitarr), Dwight Pickney (gitarr), Robbie Lynn (keyboard), Strickland Stone (bas) och Lloyd ”Obeah” Denton (keyboard).

Holt och Pickney spelade båda i mitt jamaicanska favoritband The Roots Radics och de andra har meritlistor som täcker de flesta av de största namnen. Det här är musiker som är en del av den jamaicanska musikhistorien och det låter inte för en sekund avdankat eller åldrat. Produktionen lutar sig tungt mot arvet efter redan nämnda Roots Radics. Det passar mig som hand i handske.

Låtarna är en blandning av för mig gamla kära bekanta, som Gregory Isaacs If I Don’t Have You och Dennis Browns Say What You’re Saying, och låtar jag inte nödvändigtvis lagt på minnet tidigare. Och om jag ska ringa in stämningen på Meets the Jamaican Giants är det på Gregory Isaacs och Horace Andy jag tänker. Det är Papa Dees röst som står i centrum och runt honom rullar ett mjukt rullande basdrivet komp med blått ekande inslag av dub. Det är på många sätt det vackraste han någonsin släppt.

Avslutande drygt tio minuter långa Rockers Medley är som en egen skiva i mikroformat eller en liten namnge låten-tävling. Här samsas korta utdrag ur låtar som Skylarking, Lively Up Yourself och Night Nurse och jag kan omöjligt sluta le och sjunga med.