Det finns de som är hjärtligt trötta på mitt tjat om musik i bil. Grattis till er, jag har slutat åka bil på vardagar. Nu åker jag ekologiskt på min nyinköpta elmoppe istället. Utsläppsfritt, till och från jobbet. Strålande skönt. Den senaste veckan har jag åkt med solen i ögonen och lyssnat på Pennebakers utmärkta album ”Ghost of a love” som släpptes tidigare i år. Solstrålande pianopop i samma del av universum som Elton, Steely Dan och Todd Rundgren. Lika strömlinjeformat som svängigt.

Klimax kommer när låten Runaway Heart bombarderar mina trumhinnor inne i hjälmen med toner, stämmor och harmonier som varenda en utstrålar kärlek, kärlek och kärlek. Jag ser ut över villaträdgårdar, små barn med stora skolväskor och en spegelblank vattenyta och blir alldeles övertygad om att jag kommer lyfta från marken om jag släpper styret och fäller ut armarna.

Så sprakande och livsbejakande är låten. Vore det inte för hjälmen som håller ihop mitt huvud skulle mitt ansikte återigen delas i två delar, sprucket mitt itu från öra till öra i en uppåtgående båge som kallas fåraktigt leende.

Pennebaker gör kalasmusik för livets goda sidor. Kravlösa stunder ljusår från konventioner, måsten och krampkamp. Banalt, stämsångigt och fint. Björn Öqvist, Daniel Bengtson och Niklas Gabrielsson är mina hjältar just nu.

Give me the open road on a sunny day
A world of good intentions to be thrown away
Give me your sweetest kiss to try and make me stay
But you know should know it ‘s no good
Because my runaway heart is driving me away

De ger mig det perfekta ljudet när jag har solen i ögonen och det var länge sedan popen var så här befriande. Tjohoo!