När jag lyssnar på den här skivan spricker mitt ansikte från öra till öra. I en båge där ändarna pekar uppåt. Våren värmer inifrån när jag hör Pennebakers naiva pianopop. Björn Öqvist hämtar sin musik från den kreativa guldåder som på sjuttiotalet strödde stjärnstoff över världen via låtskrivare som Walter Becker och Donald Fagen, Elton John och Todd Rundgren. Och det känns inte alls krystat att just dessa namn nämns av Pennebakers marknadsförare.

Pennebakers låtar skäms inte alls för sig i det sällskapet. ”Everything You’re About” är en poplåt välsignad av alla goda krafter som finns. Den svävar runt i min värld och sprider välmående. Med ett tillbakadraget sväng och ett sensationellt möte mellan Björn Öqvists och Kathrine Bergströms sångstämmor. En poplåt blir inte bättre den här våren. Eller, jo förresten, lyssna på ”Things We Do (Between Me And You)” och ”Bending The Rules” innan du bestämmer dig.

Men skivan är inte bara dessa låtar. Pennebaker slösar sannerligen inte bort sina trettiofem minuter. Stämsången. Den sköna basen. Det knappt märkbara, men sjukt snygga blåset. Pianot som svänger hårdare, skönare och bättre än all massproducerad gitarr-på-magenmuzak som invaderat mina musikaliska rum de senaste åren. Strålande poplåtar som ”Love For You” och ”Hold On” unstryker det hela. Pianot förtjänar en mer framskjuten position. Allt sammantaget ger det en strålande musikupplevelse.

Så enkel och banal att det är löjligt. Men tack vare Pennebaker är pianopopen vårens självklara ledmotiv. Där buttra metallmän och anemiska indieprinsar sitter och tänker på döden och vilka poser som klär den bäst, där skickar Pennebaker fram en bukett blommor och ett glas hallonsaft med en hälsning som helt kravlöst säger ”Välkommen”.

Jag vet att det är en skitliknelse, men försök själv skriva på allvar när ansiktet har spruckit och inte vill läka.