Recension
- Third (album, mp3) Portishead
- 2008
- Island/Universal
Första gången gillt
Lyssna
Externa länkar
En av nittiotalets största besvikelser för mig var Portishead. Ja, inte Portishead, men väl Portishead. Originalet.
Under en bilfärd genom södra England kom jag och mitt sällskap, som ett av stoppen på vägen, fram till Bristol. Nästan mitt i den värsta triphophysterin i mitten av nittiotalet. Och ja, det här var under den delen av mitt musikliv att det var självklart att åka till ställen bara för att det fanns någon slags mer eller mindre uppenbar musikalisk koppling dit. Som, i fallet Bristol, The Wild Bunch, Massive Attack och Tricky.
Ett stenkast från Bristol ligger så Portishead. Staden som fick ge namn åt det som Beth Gibbons, Geoff Barrow och Adrian Utley skapade tillsammans.
På plats där i sydvästra England kunde jag bara konstatera att Bristol var Bristol. Portishead, däremot, var bara Portishead. Inte Portishead.
Jag vet just nu inte exakt vad jag menade med det här då. Det bara var så.
Grejen med Portishead var ju att staden hade så enormt mycket att leva upp till. Ett av världens bästa album och en av de två låtar som ständigt kämpar om titeln ”vackraste låten någonsin” i min egen privata topplista. Dummy. Roads. Bara orden är magiska. Fortfarande. Lägg dessutom till två fantastiska spelningar, på Münchenbryggeriet och under Vattenfestivalen, så börjar berget av krav växa sig skyhögt.
Inte helt lätt för en rätt vanlig stad någonstans där längs med brittiska kusten.
Det tog tre år innan det kom något nytt i albumväg från Portishead. 1997 kom albumet som fick bära gruppens namn och som tyvärr alltför uppenbart visade sig ovärdigt den äran. Med några få undantag hade sökandet den Lalo Schifrinska nollpunkten lett in trion på ljudmässigt betydligt kallare marker. Någonstans på vägen lämnades själva hjärtat i Portishead, kontrasten mellan det sorgset varma och det stålbruksindustrikalla, därhän.
Och sen dess. Tja. Sen dess har jag väntat. Väntat på bättre tider. Väntat på att Portisheads vid det här laget mytomspunna tredje album skulle dyka upp. Hållit hoppet levande, trots att exempelvis Portisheads bidrag på tributskivan till Serge Gainsbourg häromåret inte var särskilt mycket att ha. Inte heller Beths soloskiva.
Nu är jag rätt övertygad om att det aldrig kommer bli någon tredje skiva. Jag tror att Beth, Geoff och Adrian insett att Portishead hör hemma i ett annat årtusende. Att det är bättre att låta det magiska skimret få leva kvar och inte förstöra det med att ge ut ett alldeles för försenat tredje album. Och det tror jag kan vara lika så gott.
Jag menar, ett Portishead år 2008 skulle ju kunna bli en sorgligt patetisk skugga av sina fornstora dagar. Musik som försöker hålla fast vid något den inte längre är. Som i sina bästa stunder skulle tangera de kanske sämsta bitarna från triphopens gyllene era och som i sina värsta stunder skulle bli ett förvirrat och olidligt möte mellan valfritt postrocktråk och sån där folkrockmusikgegga som rockgubbar verkar ge sig hän åt när de blir tillräckligt gamla.
Portishead 2008 skulle ju till och med kunna bli sämre än Massive Attacks 100th Window-sömnpiller. Jag vet. Det känns rätt osannolikt att Portishead 2008 skulle ha låtit så illa, men nu målar vi musikdjävulen på väggen här, och vem vet – det kanske hade låtit precis så.
Och ett sånt album – ett sånt album hade verkligen varit riktigt fruktansvärt att behöva genomlida. På flera sätt.
Publicerad: 2008-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2008-04-13 23:10
68 kommentarer
Nån av de brittiska tidningarna gav den här en femma, tror det var Uncut…
#
”Första gången gillt” Ola inte ger 7 eller 8?
Eller ”första gången gillt” man inte fattar Olas recension alls?
:D
#
prövat knark?
#
Öh. Nä. Alltså. Va?
Lyssna en gång till. Ge åtminstone The Rip en chans till. Sjukt bra.
Jag är inte besviken på albumet.
#
Är den verkligen så dålig? Har lyssnat en del på den men kan inte bestämma mig…
#
Jag håller med om denna, som är riktigt, riktigt tråkig, men jag håller å andra sidan den självbetitlade högre än debuten.
#
Instämmer också. Få skivor har överrumplat mig som Dummy, och lika få skivor har gjort mig så besviken som Third. Lyckligtvis finns det ett i alla fall en värdig arvtagare i spår 11 (Threads).
#
alltså vad? jag fattar inte? har Ola hört skivan? det framgår då inte av recensionen.
för det första är den här skivan helt fantastisk. en given tio-poängare vilken dag som helst! för det andra är det inte tal om någon nostalgitripp.
#
Han kanske skrev recensionen innan och tyckte att den blev så fräck?
#
Singeln är fantastisk, vad heter den nu? Machine Gun? Jag älskar Mantronik-vibben.
#
alltså, helt oväntat, ganska briljant skiva. och ola är ju naturligtvis helt vilse bland sina tågluffarminnen; det är just framåtrörelsen i retropspektionen som gör portishead relevanta 2008! här ekar inte hälften så mycket triphop som joy division, neubaten och kärnan i det som alltid var portishead: den där nerviga innerligheten (japp, samma som ofta gränsande till det enerverande). Jämför det här åldrandet med senare års katastrofalt bajsnödiga rockposer från new order eller psb:s medelminimala alcazar-disco. kampen mot pop-entropin går vidare: heja portishead!
#
Betyget är för generöst tilltaget, måste jag nog säga.
#
Snacka om att sätta fel man att recensera den här skivan. Att ha några samlingar med möglig ibiza-house och gilla trip hop modell 1994 är inte tillräckligt för att förstå var den här skivan kommer ifrån.
#
Aha, det är musik man måste ”förstå”.
#
Du misstolkar mig med avsikt, tjockis.
#
Men det låter ju som trip hop modell -94, och då är det väl rätt man att recensera skivan? Skittråkig i vilket fall som helst. Jag pallade femton sekunder per låt och slängde skiten.
#
Jag får erkänna att jag var lite väl lyrisk när den här plattan kom. Men kom, igen vad är detta.
skulle sätta 6/10 i betyg men har inte lyssnat tillräckligt för att ge ett rättvist betyg. The rip, We carry on och Machine gun är i alla fall strålande låtar.
#
8/10 är rätt betyg. Jag tycker att de har lyckats skapa något oväntat bra. Vad skulle de ha gjort? 14 år har gått sedan debuten och man kan inte vänta sig en Dummy skiva till. Detta är en mycket mörk suggestiv skiva som växer. Tro mig! En av årets bästa skiva hitills.
#
Människor som lyssnar på sån här mörk musik blir förr eller senare mördare.
#
jag tror inte 42-åringen gillar Portishead.
#
lyssnade på plattan lite igen nyss. Den är fanimej inte en 2:a. nänä.
#
Den som ger skivan en sexa kommer mörda en gång. Den som ger den ett högre betyg kommer att bli en seriemördare.
#
Härlig sågning!
#
hoho, vi får väl se vem det blir…
#
Jag är positivt överraskad av att Third faktiskt går att lyssna på överhuvudtaget 2008. Det går nämligen inte med någon av de tidigare skivorna, som trots sitt mörker blivit hopplöst 90-talistisk livsstilsmusik.
Nya skivan är inte fantastisk men heller inte på något sätt dålig. Den är bara annorlunda mot tidigare.
#
Fastnade aldrig för Portishead när det tydligen begav sig, så jag har inte en massa nostalgiskt smörja som påverkar omdömmet. Med tanke på kommentarerna så är verkar det vara de gamla ‘fansen’ som är mest besvikna. Tycker själv att skivan är grym, låter egentligen inte som något annat. Helt klart orginell skiva, om man nu gillar sånt.
#
Ursäkta mig men vad var det för en recension? Du sågar skivan stenhårt utan att varken skriva om skivan eller end förklara om du har lyssnat på den.
Third är precis som föregångarna dummy och portishead en fruktansvärt bra skiva. det är inte det bästa de har gjort. men det är absolut ingen skiva man bör såga för att det är coolt att såga den
#
Du e nog ganska dum i huvet eller? Vad är det här för recension? Nämner du någonsin att du lyssnat på skivan Third? Herregud, visst att internet är fritt och allt ska få publiceras men vad är det här?
#
Primal + Ola = Patric Bateman!
#
Oj, hilfe, 100th Window är ju en av världens bästa album enligt mitt tycke.
#
Hm, greppet med ironiskt förnekande prosa de sista tre styckena känns lite… nedvärderande och segt. Kanske det som folk stör sig på så mycket. Även om jag håller med om betyget överlag, så har Ola skrivit bättre.
#
Han är lite pressad på jobbet nu. Ha förståelse.
#
Haha vilken jävla bullshit. Enbart The Rip ger skivan en 5/10.
#
Jag tror han har suttit och skrivit på den här recensionen sedan förra skivan och hoppats på att det skulle stämma någorlunda.
Han ser den nog som sitt livsverk och kunde av ren självbevarelsedrift inte ta till sig att vem som helst hör att det är en riktigt bra skiva.
#
(för) smala typer
http://current.com/items/88899146_portishead_in_portishead
#
löjligt att ge skivan en 2a,tror inte recensenten tycker den e så dålig egentligen.men att den inte e lika bra som dom 2 första e ju sant men d behöver inte betyda 2a i betyg för det. machine gun e kanon och threads en pärla, men rätt många mediokra låtar fö på skivan. 5-6/10 nånting som helhet. miss the trip hop days. mer tunga trummor o scratch åt folket
#
”We Carry On” är en härlig flirt med Silver Apples. gillar ”threads”, ”plastic” och ”small” också. en helt klart intressant skiva.
#
Och just fan, Magic Doors är riktigt riktigt riktigt bra också
#
riktigt kass recension.
känns som om du snabblyssnat igenom skivan en halv gång.
skriver inte ngt om nån av låtarna och de är i sig ganska olika.
efter ca fem-sex lyssningar så hävdar jag bestämt att det här är ett smärre mästerverk.
betydligt mer tidlöst än de två förra också. här är det komplext, mörkt, ont, tjurigt, vackert och svängigt i en salig blandning.
en av de bästa skivorna de senaste åren? Jo, det är nog så.
förra årets ”sky blue sky” med wilco var också en sån skiva.
vissa kritiker avfärdade den snabbt och nu framstår den mer och mer som en modern rock-klassiker.
#
läste två andra recensioner på albumet idag.
Lite mer ingående och sylvassa.
http://www.pitchforkmedia.com/article/record_review/50072-third
http://www.soundvenue.com/review.asp?id=5273
#
Beths solo album är toppen..finns få sångerskor som låter så bra. Att det låter dåligt är högst subjektivt, musik ska kunna låta skitigt ibland istället för all plast schlager skräp som vi tvingas lyssna till.
Däremot så är jag besviken på inspelningskvalitén, ett par av låtarna låter alltför eko-aktiga. Denna skiva är mer kreativ än det mesta som man hitta idag, kudos till musiker som vågar utmana den usla tidsandan för musik där kommersialiseringen har gjort alltför många artister bristande i originalet och kreativitet.
Och kudos att skivan inte heller är söndermastrad.
Bästa spår: The Rip, We Carry och Hunter.
#
de här är ett finfint exempel på varför jag tycker många av rescensenterna på denna sida borde bättra sig. Skivan sågas bara för sågandets skull, det låter som att recensenten bara recenserar för att släppa lös sin ilska på något (eller nåt instängt i psyket lr whatever), inte leda andra människor till musiken. Jag har för min del inte fattat nåt mer än att det rör sig om ett engelskt trip-hop band, jag vet inte vad musiken handlar om eller hur den låter, jag vet inte ens om Ola verkligen har lyssnat på skivan. SKÄRP ER!!
#
Det gnälls väldigt mycket på skribenten här, men hur står det egentligen till med de gnällande besökarnas läskunnighet när det hävdas att musiken inte beskrivs?
”Jag menar, ett Portishead år 2008 skulle ju kunna bli en sorgligt patetisk skugga av sina fornstora dagar. Musik som försöker hålla fast vid något den inte längre är. Som i sina bästa stunder skulle tangera de kanske sämsta bitarna från triphopens gyllene era och som i sina värsta stunder skulle bli ett förvirrat och olidligt möte mellan valfritt postrocktråk och sån där folkrockmusikgegga som rockgubbar verkar ge sig hän åt när de blir tillräckligt gamla.”
Precis sådär låter ju skivan. Omåttligt usel. Så jävla trist med tanke på hur jävla bra Dummy är.
#
Vem f-n är Ola?
‘Third’ kommer lätt att vara ett av årets tio bästa album när 2008 ska summeras. Blytung, supersvängig rock som ska ha åtminstone 8/10. Somliga fattar andra lyssnar på Idol-Amanda.
#
OK. ”Sämsta bitarna från triphopens gyllene era” är alltså typ Morcheeba, nedpitchade hiphop-beats och cocktail-estetik. ”Valfritt postrocktråk”…hmm…jag väljer Mogwai vid tiden för ”rock action”. Och sedan ”sån där folkrockmusikgegga som rockgubbar verkar ge sig hän åt när de blir tillräckligt gamla”. Det kanske kan vara Tim Buckley.
Tim Buckley, mysiga beats och Mogwai. Spot on.
#
har lyssnat på skivan nu, först en gång på datorn sedan en gång på stereon. På datorn lät det slarvigt, hårt och liksom ”dammigt”, i stereon lät det vackert, knivskarpt, bra och nästan olidligt koncentrerat på sina ställen.
Jag har inte lyssnat på något annat än portishead, men om det är lika bra som detta så ska det nog få sig några lyssningar! Än sålänge är det en stark sjua, men den kmr nog att växa mer och mer tror jag, rekomenderas starkt till alla som har tålamod, ett öppet sinne och tål skärande stråkar och synthar som låter t.ex låter som skjutvapen
#
Nu väntar vi bara på att recensenten ska lyssna på skivan.
#
*något annat från portishead
#
Jag skulle gärna se nån annan ge detta album en till recension. Seriöst. Har lyssnat nu i dagarna tre. Bara The Rip, Machine Gun & Magic Doors är ju värda 8 av 10 eller mer. Man har ju sett band med knappt 2 dugliga låtar på ett album dra hem 7/10. Nä, fy skämmes ta mä faan! Top 10 år 2008 utan tvekan.
#
The Rip är fantastisk
#
Instämmer med de som faktiskt lyssnat på skivan (höhö). The Rip är ju månadens låt! Bara den, Machine Gun och Threads gör att albumet förtjänar åtminstone en 8a. Gör om och gör rätt (..recension)
#
Har lyssnat på Portishead i över 10 år och det är ett av mina favoritband. Härligt att höra Beth Gibbons klagande stämma i ny tappning, inbakad i ett svartare och hårdare sound. Deras förra album har ju varit en rostig något ofärdig känsla av jazz/hiphop beats mixat med klassiska skräckfilms slingor.
Deras nya sound är hårdare och något mer åt kraut hållet. Min personliga musiksmak har gått åt ungefär samma håll som deras utveckling. Är det bara tur eller förstår vi varandra?
För mig känns deras nya album helt rätt. Mycket mörkt och en känsla av olust och bitterhet som lyckas spegla ens personliga tankars strid mellan gott och ont.
5/5 från Robban
#
Bättre än självbetitlade, något sämre än Dummy, vilket borde bli 9/10. 2/10 är jävligt ignorant.
#
man vet att ola är lastgammal när han hyllar vattenfestivalen. är han den sist levande personen i sverige som minns den?
#
Plattan är lysande. Ljud från Joy Divisions syntar. Sentimentalt? Jajjamen, och vackert. Dummy var bra, ja, men helt utanför sin tid. Så även Third. Det har gått en evighet sen debuten, varför skulle inte det få märkas i musiken? Innerligt, vackert, enkelt.
Skräprecension från någon som troligtvis längtar efter Håkan Hellström-smet eller en femtionde Metallica-platta som låter exakt likadant som den förra. Absolut ordbajsande från någon som tror sig kunna överleva på litterär kvalitet istället för att lyssna på musik.
Har du tröttnat på musik kanske det är bäst att byta sysselsättning? Jag litar inte på en bedömning som gjorts på en eftermiddag. Finns ingen anledning att läsa ogenomtänkt idioti.
Klart jag blir upprörd.
Jag ser en succession av omdömen baserade på en halvtimmes genomlyssning. Bara musik som inte förändras tål en sån behandling.
Vänligen dra åt helvete.
#
Jag råkar veta att Olas favoritartister är just Håkan och Metallica, så det var pricksäkert.
#
Men, vänta nu, vi kanske har missuppfattat det här: kanske är det staden Portishead som recenseras, och inte gruppen Portishead? Alltså inte Portishead, men väl Portishead, som Ola Andersson skriver. Originalet (Portishead, inte Portishead).
#
[...] ger skivan en glad gubbe, i SvD får skivan 5/6, DN ger den 4/5 medan Dagensskiva ger blygsamma 2/10. Publicerad av tom, torsdag, 17 juli 2008 | Musik • Nya skivor | Till [...]
#
korkat. Third är den bästa skivan under detta året hitills. Det är ju helt underbart att dom vågar utvecklas, och släppa det gammla, som också var skitbra, men hade inte funkat längre, då hade det bara blivit någon slags nostalgi-skiva.
#
Årets bästa skiva, helt klart. Jag är säker på att skivan hamnar på massor av bästa-album-listor när året ska summeras.
9/10
#
Oj vad förvånad jag blev över detta betyg. Skivan är ju fullständigt lysande. Kanske min favorit för året rentav.
#
Första gången man lyssnar på Third känns den ytterst svår och tveksam, men om man bara lugnt accepterar den som den är så inser man efter några gånger att den fan är skitbra. Kanske deras bästa hittills.
#
varför gör ni inte ern till recension, nu när ni har fått lyssna på skivan? är ni rädda för attha fel eller :(
verkligen usel feedback på människors klagomål…. visst, man får ju tycka vad man vill, men när så många tycker attni har fel och era åsikter inte alls överrensstämmer med andras så får ni faktiskt förklara er lite… herregud, ni manar folk till att inte lyssna på en skiva som ni inte ens hade hört när ni recenserade den
#
Det här med ironi på nätet ÄÄÄÄÄR så svårt för vissa…
#
[...] Portishead Third [...]
#
Det pratas ju bara om gamla personliga minnen, inte en enda låt lyfts fram för att visa på albumets dåliga kvalitet. Dåligt recensioner. Jag är inte helt såld på skivan, men jag älskar den för att det är bland det mest orginella stycke musik jag någonsin har hört. Leve Portishead!
#
rankar den här skivan bland de tio bästa albumen som kommit de senaste tio åren.
skriver man en recension som den här, så borde man fundera på om det inte är dags att göra något annat…
#
girl on a swing: kunde inte ha sagt det bättre själv. 2000-talets bästa platta!
#
Kommentera eller pinga (trackback).