Hårdrock sjungen på svenska, en omöjlig ekvation? Njae, även om den har en tendens att falla i ostighetsfällan i många fall. Nioåriga Dimma från Uppsala lyckas förvånande väl med lyriken. Likt Abramis Brama vrålar sångaren Rikard Jennische ut sjuttiotalsdoftande kampsångsstarka refränger stärkt av desillusionerad livsleda, med ett riktigt mäktigt resultat.

Det är skön, proggressiv och slamrig hårdrock, genomsyrad av stoner. I bland påminner de nästan om Dungen. Det finns en slags uppgivenhet i de monotona, mantraliknande texterna som ger ett autentiskt intryck. Det är samtidigt gladare än Witchcraft. Blue Cheer, November och Dag Vag hittas även bland influenserna.

Texterna gör sig väldigt bra till uttrycksformen. Det fläskigt skramliga arrangemanget är dock nästan lite för replokal för min smak. Upprepningarna blir lite väl många i bland.

Starkt helhetsintryck dock.