Med tanke på den senaste tidens flodvåg av Kiss-recensioner här på dagensskiva.com har jag någon gång undrat över vad som kunde ha hänt om jag haft en Kisslyssnande familjemedlem eller kompis när jag var yngre. Med bevismaterialet i hand kan vi nog med största säkerhet säga att jag fortfarande skulle ha lyssnat på, ja just det, Kiss. Och inte så mycket annat. Det verkar fungera så. Spekulationer om utveckling i all ära.

När Vincent och hans Villains var blöjbarn fick de förmodligen lyssna på Roy Orbison samtidigt som de geggade runt med vällingen. Det är åtminstone lätt att tro, om man ska följa samma konsekvensresonemang. Telefonlinjen tillbaka till femtiotalet går varm. Resultatet av kommunikationen är dock något helt annat än till exempel Richard Hawleys nostalgiska croon, utan snarare pop med tydliga influenser från doowop och rockabilly. Vincent Vincent & the Villains hanterar dock retron anmärkningsvärt väl, vilket också tyder på att de verkligen tagit sin musikhistoria till hjärtat. Intrycket av Gospel Bombs är inte det av fyra killar med skinnjackor och trilbys som blir jävligt bra på bild. Det är intrycket av ett band som trivs väldigt väl med sig själva och med att spela. Kliché, javisst. Men om det är något som Gospel Bombs är så är det trivsam, trots att Vincent gör några försök att låta bitter (På Beast, skivans bästa låt, så lyckas han dessutom). Genomgående trallvänligt och lätta små refränger.

Med det ordvalet i minne är det lätt att avfärda VVATV som ointressant och ytligt. Och ska vi vara helt sanningsenliga blir det ibland också lite väl lättvindigt, som i Blue Boy och Jealousy and Bitterness. Jag hade gärna sett blodet stiga en aning mer, för att tynga ner låtarna lite. Men samtidigt ger bandets lätta studsande utrymme för den stora stjärnan: Vincent själv. Textmässigt rör han sig huvudsakligen i vardagssfären; det tråkiga biojobbet, att sitta dagar i sträck och bara röka och lyssna på vinylsinglar, att spana in den ensamma tjejen i mataffären, varje betraktelse en liten novell. Banalt men bra. Hans styrka är dock rösten som friktionsfritt går från åmande till sliten. I den ligger den riktiga potentialen. Jag kan inte riktigt låta bli att fantisera om hur bra det skulle kunna bli om någon slängde åt Vincent en låttext av det mer giftiga slaget. Det skulle kunna bli storslaget, något som bara Beast (blåset!) och Sins of Love nosar på i nuläget.

Personliga preferenser i all sin härlighet, men det bör också erkännas att det är svårt att inte gilla små tvåminuterspärlor som On My Own och Killing Time. On My Own bör vid det här laget ha åtminstone tre år på nacken, men jag har fortfarande inte tröttnat på den.

Det kommer med andra ord dröja tills svunna decennium ringer och kräver tillbaka det som rätteligen är deras. För det kan fortfarande fungera.