När vi i början av året listade de saker vi såg fram emot under 2008 valde jag Kissey Asplunds debutalbum Plethora. Under hela förra året skämde hon bort oss med en strid ström av mp3:or och gästspel. Visst var de av varierande kvalitet, men där fanns hela tiden ett löfte om framtida storverk. Och jag gillade hennes uttalande om att hon inte ville döda beaten.

Jobbiga förväntningar att leva upp till, visst.

Så kanske var var det på något sätt bara väntat att Plethora skulle bli något av ett antiklimax.

På debutalbumet har Kissey Asplund valt att uteslutande samarbeta med franska producentkollektivet Papa Jazz Crew. Trots det känns albumet spretigt och ojämnt, istället för eklektiskt och sammanhållet. Ungefär hälften av materialet fångar mig medan andra hälften lämnar mig ganska oberörd.

Jag gillar de allra mest retrojazzigt rökiga spåren bäst, med nattblå 6AM och den svävande pianodrivna singelbaksidan Caos som personliga favoriter. Jag fantiserar om hur fint det skulle vara att höra henne kompad av en juste jazzkvartett med ståbas, gitarr, piano och trummor. Ja, det skulle kunna bli rent magiskt.

När de ger sig ut på den mer elektroniska soularenan blir konkurrensen från årets grymma släpp från Erykah Badu och Eric Lau lite för hård. Då blir det tydligt att Papa Jazz Crew inte är lika långt i fram- och vänsterkant som, tja låt säga, Georgia Anne Muldrow.

Istället för knockout, klang och jubel lämnar Plethora mig med en känsla av att det finns mer att hämta. Det är bra, men svarar inte riktigt mot mina högt ställda förväntningar om årets musikhändelse.

Fuss’n'Fight