Inflödet av album från folksångerskor verkar outtömligt våren 2008. Carrie Newcomer, Caroline Herring, Jenn Grant, Kathleen Edwards, Kathryn Williams, Tift Merritt, Christine Fellows… Att sålla eller orka ta till sig blir i det närmsta omöjligt. Det är akustiska gitarrer, sotiga ögon och knarriga ballader var jag än vänder mig. Det är drömmar om soundtrack till indiefilmer med mångmiljonbudget. Det är historier om pianoklinkande sen barnsben, singing before I could talk och tonåringar som enbart lyssnat på Bob Dylan, aldrig listpop. Det är ett spår på franska. Det är jävligt äkta tillbaka till rötterna.

På senare tid har jag märkt att allt fler album hamnar i den oglammiga skräphögen när en akustisk gitarr figurerar i texthäftet. Jag sorterar inte så noga längre. Lyssnar bara med ett halvt öra. Det är orättvist men att lyssna på ”folk” är som att handla second hand. Man får gå igenom väldigt mycket illaluktande, icke iögonfallande skräp för att göra fantastiska klipp. Jenn Grant har ju gjort ett fint album. Kathryn Williams sjunger fortfarande som en skolfröken men jo, jag ska skriva. Att Tift Merritt gör ruggig country betyder faktiskt inte att Jaymay inte är intressant.

Autumn Fallin’ är, om det finns någon positiv variant av ordet trevlig, just det. Den har inga spännande spår eller oväntade vändningar. (Det franska spåret uteblir lyckligtvis.) Den är befriande intelligent efter alla de kopior av varandra jag har lyssnat igenom de senaste veckorna. Jaymay är en akademiker från Long Island som planerade att sysselsätta sig i förlagsbranschen men som lyckades lite för väl med sina demos och fick kontrakt med Heavenly. Att bli bekräftad som ”äkta” är sekundärt.

Autumn Fallin’ består till största delen av ballader med sparsamma arrangemang. Körer och en smula percussion räcker väl. Ni vet hur det låter. Och ni tänker skittråkigt. Jag ska sluta nu. Men prova, ni kan tycka om det. Jag gillar det. Och jag har ändå – jag räknade nyss – lyssnat på 121 spår folksångerskor i rad.