Vi är på väg in i tidevarvet Hur Vi Tillskansar Oss Musik, ett tidevarv som kommer att beröra frågor som moral, tillit, kompromisser, en rad stämningsansökningar, ihärdiga debatt-, nyhets- och bloggartiklar, misslyckade och lyckade försök samt det återkommande replikskiftet:
- Hur låter det, då?
- Ja, just ja. Jo, helt okej. Tycker att förra skivan var bättre.

Jag är fullt medveten om att det här tidevarvet i sak pågått ganska länge, men det är först senaste halvåret det börjat att hända saker på allvar: Radioheads ”betala hur mycket du vill”-princip för nedladdningen av deras senaste album, det än så länge mest förvirrande hemsidekonceptet The Swedish Model och ämnet för den här recensionen – Marit Bergmans prenumerationstjänst på hennes officiella hemsida – är alla tre exempel på kreativa tankeutbyten kring när och hur artisten ska släppa sin musik till dem som ska lyssna på den.

Prenumerationsprojektet Marit Bergman gjort är ambitiöst på så sätt att det faktiskt har utarbetat en princip för hur artisterna fortfarande ska kunna få ut pengar för det de gör, det är flexibelt på så sätt att pengarna också teoretiskt betalas av konsumenten innan musiken faktiskt spelas in, och det är anpassningsbart just för att det kan tilltala både mindre och större artister.

Man får dessutom exklusivt material som prenumerant! Som medlem är du med att tävla om fina priser! Likheterna mellan maritbergman.net och Kalle Anka & Co-klubben är slående. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

- Hur låter musiken, då?
- Ja, just ja, det också.

Marit Bergman har följt samma princip för att skriva och spela musik sedan 2002 när hon blev den svenska pressens DIY-darling genom att släppa sitt debutalbum på egna bolaget Sugartoy Recordings. Jag har gillat Marit ibland (då, framförallt), jag har fnissat ganska elakt vid upprepade tillfällen åt de som på allvar hävdade att Marit gjorde ”sin” Born to Run med uppföljaren; det enda hon gjort var egentligen att stjäla några Springsteenprinciper och sedan genomföra den kreativa processen en aning, ska vi säga, på sitt eget vis? Jag tyckte på riktigt att No Party var riktigt rar. Kompetent pop. Kompetent hit.

Först på Disco Belle exklusivt utlagda Out On the Piers är Marits svagaste förstasingel (vilket den inte är, men som första låt ut på hennes nya pryl känns det logiskt att ge den det epitetet) hittills. Just eftersom det inte är en hit känns det apa att lyssna på musik som handen på hjärtat inte utvecklats en centimeter sedan den första gången hördes för sex år sedan. Hela grejen med maritbergman.net hade ju varit trevligare ifall musiken utvecklats lika exemplariskt: Marits kreativitet och intelligenta förhållningssätt mot media är hennes styrka, men det är hennes musikaliska begränsningar som också syns tydligast när vi bryter loss inramningen. Bortser vi från hur Out On the Piers presenteras kan den inte skyla över det faktum att Marit Bergman mer och mer framstår som svensk pops motsvarighet till Colin Nutley.