När Sofi Hellborg följer upp To Give Is To Get gör hon det utan draghjälp från Tony Allen. Jean-Francois Ludovicus som spelar på alla låtarna den här gången har en rakare spelstil som inte är särskilt lik Allens lojt mjuka afrobeat.

Nu hindrar inte det här Drumming Is Calling från att vara djupt rotad i afrofunkens mylla. Men en tydlig skillnad från sist är att Hellborg och hennes orkester drar mer åt afropopen. Det är lite lättare och luftigare, samtidigt i mina öron lite tristare.

Som bäst tycker jag att det blir när funken får tjockna i inledande Government Lies, Maybe I Was Dreaming och It’s Ok Now. Då är det riktigt bra. Men jag kan inte komma ifrån att tycka att topparna är lite för få och att lättjazzen fått lite för stort utrymme (Mother Earth, My Love och Cannot Stop To Play är alla exempel på låtar som får det att krypa lite obehagligt i min kropp).