Vad får man om man blandar Justin Timberlake, Blaze mesta latinosoulskensstunder och Elton John?

Kentaro Takizawa. Ja, åtminstone i Elton-covern från fjolårsalbumet Heart to Heart.

När jag för någon vecka sedan skrev om housesångaren Robert Owens andra album Night Time Stories fick jag tack vare en observant dagensskiva-läsare veta att det inte alls var Owens andra album – det var hans tredje. Förutom att det var väldigt mycket julaftonvibbar att upptäcka en skiva Owens jag inte kände till var det på något sätt också typiskt att albumet gavs ut i Japan. Det verkar som att alla amerikanska artister som ratas kommersiellt när de vill göra organisk house med starka band till New Jersey-garagens rötter alltid är välkomna att släppa skivor i Japan.

Kentaro Takizawa är däremot inte en av de artisterna. Han är japan från födseln. Men musiken han gör, även på detta hans tredje album, hör hemma i precis samma musikaliska skola.

Gubbhouse, som den ibland avfärdas som. Toppenhouse, säger jag.

Med inbjudna vokalister dansar Kentaro runt till tonerna av housepianon från Italiens tidiga nittiotal, Earth Wind & Fire-blås, orgelfester, tvärflöjt, akustisk gitarr, rhodesmattor och aah-aah-aah-körer.

Fin-fina grejer alltså.

Inte helt oväntat är rösterna mestadels japanska (även om språket för det mesta är engelska). Ryohei är den som lyfter upp Bernie Taupins ord till Justin-nivå och Karin hördes på DJ Kawasakis Beautiful-album för några år sedan. Men så dyker också en, i de här musikaliska sammanhangen, välbekant röst också upp från andra Stilla Havet: Lisa Shaw. Det är i hennes sällskap som resan in i Heart to Heart börjar och som bakgrund får hon albumets kanske bästa låt Can’t Stop.

Gillar man Lisa Shaw gillar man förmodligen också Heart to Heart.

Nu är ju inte riktigt allt så mycket frid och fröjd som man hade kunnat hoppas på. Den uppdaterade rymdelectrodiscon i Relation är rätt trevlig, men rappen (på japanska) känns rätt malplacerad. Och basmullrande baktaktssafarin Afreal Dub blir lite småsåsig i sin snygghet.

Heart to Heart är så ospännande och förutsägbar som det bara går. Den som letar efter 2008-grejerna, ja till och med 2007-grejerna, kan lugnt passera Heart to Heart rätt obemärkt. Det här är den mest välputsade neosoulen i fyrfyralyxig houseinsvepning.

Heart to Heart. Så låter det.

Det räcker långt för mig.