Evighetsmaskinen Flogging Molly är tillbaka med sin fjärde skiva sedan debuten Swagger, som kom år 2000. Och vid det här laget vet man vad som bjuds från amerikanerna; traditionell irländsk folkmusik varvat med punkrock. En symbios så god som någon av kraft i kombination med känsla.

Men samtidigt som det är solklart var man hittar Flogging Molly, har bandet på senare tid blickat ut från den mallen. En oundviklig utveckling måhända, men jag tycker ändå Flogging Molly hanterar den väldigt bra.

Efter de raka, punkiga skivorna Swagger och Drunken Lullabies smög det sig in små nyanser på Within a Mile From Home, mest noterbart i den countrydoftande duetten med Lucinda Williams. På Float fortsätter man att blicka utåt, men mer om det senare.

Flogging Molly handlar fortfarande i stort sett om samma sak som det gjorde för åtta år sedan, eller till och med ännu längre tillbaka. Och letar man efter punkrocken lär det inte dröja länge förrän man är framme. Öppningsspåret Requiem for a Dying Song, och flera spår senare på skivan, lär vara rakt nerför rätt gränd.

Men jag kan ändå inte undgå att formeln känns lite uttjatad och jag kan inte uppbringa samma entusiasm för den längre även om de gör det bra, helt klart. Det blir väldigt mycket samma lika och jag inbillar mig dessutom att bandet själva känner sig smått inrutade och att det är något som titeln på öppningslåten antyder.

Sedan kommer dock utblickarna.

Paddy’s Lament vittnar om den mognad som det har pratats om kring bandet och visst finns den där. Låten öppnar med ett kraftfullt intro, innan den kliver rätt in i en vers där en akustisk gitarr för låten framåt. Uppföljande titelspåret är en lågmäld, socialrealistisk rackare om att inte lämna det skepp som håller en flytande. Den byggs upp sakta, sakta, och slutar aldrig fängsla.

Det avskalade soundet på de här båda låtarna ger verkligen en stor rymd åt musiken och basgångarna får mig att tänka P4, fast på ett bra sätt, och det är väl sådana saker som mognaden handlar om. Punch Drunk Grinning Soul, med sitt otroligt ösiga slut är den tredje absoluta höjdpunkten på skivan och en låt som troligen kommer att fullständigt explodera live.

Flogging Molly lyckas med bedriften att utvecklas inom sina egna ramar utan att ge avkall på sitt sound. Den distade gitarren, som väl får symbolisera punken i musiken, har tonats ner och i stället får instrument som dragspel, banjo och fiol mer utrymme utan att bandet ger avkall på energin. Samtidigt gläds jag åt ett mer uttrycksfullt trumspel, som jag inte har hört hos bandet sedan Devils Dance Floor.

Jag ska ärligt medge att jag trodde de skulle stagnera, men Float har bevisat att det finns något att bygga vidare på.