Rivers Cuomo ger ut sina hemmainspelningar och Nada Surf släpper ny skiva. Viss amerikansk pop fortsätter i tysthet leva efter sin storhetstid och ingen vet varför. För det verkar inte vara någon som lyssnar. Nada Surfs senaste album The Weight Is a Gift, som kom 2005, såg jag inte att det skrevs en rad om. Det är ändå en helt ok skiva. Lucky har uppmärksammats här och där men verkar i stort gå samma öde till mötes. Problemet för Nada Surf är dock att det är nu de borde uppmärksammas om någon gång. För de som farit vilse hos Death Cab For Cutie borde Nada Surf vara ett vettigare alternativ.

Tidigare jobbiga och krångliga albuminspelningar fick Nada Surf att kasta ut prestationskraven genom fönstret inför arbetet med Lucky och mellan trevliga middagar och förutsättningslösa jam skriva materialet till albumet. När allt var klart lämnade de Williamsburg för Seattle och Robert Langs studio. Eftersom materialet satt i ryggraden blev det enklare att låta andra titta förbi och bidra. Ed Harcourt har skickat pianokomp från London, Ben Gibbard har varit med och Martin Wenk från Calexico har blåst slingor på ett hotellrum till Ice On the Wing. Resultatet är som väntat kanske inte den mest spännande pop man kan tänka sig men väl mycket mer utmanande än mycket i samma överflödande subgenre.

Lucky är inte ett långt steg från The Weight Is a Gift. Snarare innehåller den samma välklingande melodier där inga missanpassade finner tröst. Det finns mer truliga inslag men i stort håller sig Nada Surf där de hör hemma. Och på hemmaplan är de världsledande. Lucky är albumet du snart inser att du lyssnat väldigt mycket på utan att egentligen veta varför. Kanske är det den trinda ljudbilden, känslan av exklusivitet eller bekväm ohipphet. Kanske för att du stannade kvar när de andra hoppade på en båt någon annanstans. En båt som sjönk.