Recension
- This Gift (cd) Sons and Daughters
- 2008
- Domino
Ropet från Ivy
Lyssna
Externa länkar
Split Lips. Broken bones. Twist it in, twist out the knife, she’ll make a darling bride. Där anger Sons and Daughters tonen för sin femtiotalsinspirerade, råa rock (även om This Gift måste erkännas vara det hittills poppigaste av deras alster. Eftersom jag så gärna vill skulle jag kunna dra en linje mot The Cramps, men det skulle inte stämma. Cramps är träsk där Sons and Daughters är blåmärken. Men det är mot träsket trädet spottar sina äpplen.
Poppigare var det, ja. Split Lips kan vara bland det enklaste, men bästa jag hört på länge. Så brutalt bra. Förstasingeln Gilt Complex har vid det här laget också fått en del rotation, och med ett sådant giftriff är det lätt att begripa.
Ni får förlåta min entusiasm. Det är så sällan jag blir upphetsad över en rockskiva numer. Men just nu är det så svårt att låta bli. Gilt Complex är en ren knäpp på näsan för noisepopband som till exempel The Raveonettes. Dess tjuriga baslinje kan, och kommer, rädda mången tråkig stund. Retro med riktigt farliga kurvor. Hissen arbetar sig nedåt och vi landar i Split Lips. En diskret violin i bakgrunden, Collision came as consequence/Watching the scene after the accident. Du hoppar väl inte ut än? Eller är du en fegis?
Tidigare har Sons and Daughters varit mer tätt förknippade med ett mer americanafärgat sound, som visserligen har klätt dem väl, men samtidigt alltid lämnat lite att önska. Skivorna har haft ett mer primitivt anslag, och även om jag definitivt är en förespråkare av rå musikalisk energi, har det stundvis varit lite tungfotat och i avsaknad av finess. Det är möjligt att man kan tillskriva producenten Bernard Butler den poppigare nyorienteringen, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Hursomhelst så är This Gift ett betydande steg från att vara lovande till att vara riktigt, riktigt bra. Svärtan i Adele Bethels iakttagelser, ett drag från bandets blues- och countryinfluenser, har som tur inte gått förlorad i transitionen. Även om deras stig för nuvarande inte går längs träskets rand fortsätter de att suga upp dess ödesmättade näring.
This Gift är, som traditionen föreskriver, ett kort album. Majoriteten av låtarna klockar in runt tre minuter. Det räcker gott. Meddelandet är i hamn. Året får utvisa huruvida This Gift följer med mig eller inte, men det är mycket möjligt. Sons and Daughters har fått till ett riktigt konkret bevis på sin kapacitet.
Publicerad: 2008-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-21 16:52
13 kommentarer
Ska ni recensera Black Mountain?
#
Det är ju en lite väl snäll skiva, tycker jag. Ordval som ”råa sound, blåmärken, giftriff och farliga kurvor” får en ju att höja på ögonbrynen bara för att sänka dom ganska fort. Det är inte dåligt, men några blåmärken är det inte tal om; snarare en mild knuff av tanten som inte handlat något och går förbi en i kön på Ica. Man nickar lite snällt och pliktskyldigt, men det är ju inget man minns direkt.
#
Bara tanken att koppla Sons and Daughters till The Cramps är svindlande (gillar emellertid ”Gilt Complex”).
#
”Men det är mot träsket trädet spottar sina äpplen.”
Från skrivkursen lektion 1: överanvänd i alla sammanhang alltid onödiga metaforer.
#
Det var en fin metafor. Vem är du?
#
Kolet :)
#
The Cramps var det länge sen man hörde av. Finns dom kvar ens? Är Ivy lika sexig?
#
Gorillan: Nåja. Jag menar inte att jämföra dem. Jag menar att SaD nosar omkring någonstans i utkanterna av teman Cramps redan utforskat och excellerat i. Därmed inte sagt att de låter lika.
Kolet: Det vet du uppenbarligen mer om än jag.
#
Klassiskt recensentsyndrom. Där 1+1 = 10 och 1-1 = -10, love or hate. Varför inte dra ner på superlativen. Det kan väl inte vara så svårt att beskriva mediokert på ett bra sätt. Brist på fantasi och tristess antar jag.
”Alla vill väl vara den som upptäcker den nya grejjen.”
#
The Gun Club då?
#
Kolet: ha! YOU fail, sir/madam. om du citerar ”skrivkursen lektion 1″ är det du som är fel ute, inte Martina (som för övrigt inte alls överanvände en onödig metafor, utan fick till en schysst mening, helt enkelt.
#
)
#
Gonna buy me a graveyard of my own
kill everyone who ever done me wrong
gonna buy me a gun just as long as my arm
kill everyone who ever done me harm
then go tell Ivy oh-oh!
for the love of Ivy yeah-heah!
I did it for Ivy oh-oh!
you’re the one
Well, jawbone eat and jawbone talk
jawbone eat you with a knife and fork
I was hunting for niggers down in the dark
when suddenly I got a better thought
let’s go hunt Ivy, oh-oh!
let’s go get Ivy, Yeah-yeah!
for the love of Ivy, oh-oh!
you’re the one.
I did it for Ivy
I did it for Ivy
HA HA HA! Ivy!
I was all dressed up like Elvis from HELL! HELL!
#
Kommentera eller pinga (trackback).