Watain och Nifelheim öppnade dörrarna för den mer oborstade svartmetallens väg in i gemene mans medvetande förra året. Nifelheim är kanske mer kända utanför metalkretsar för att vara lett av bröderna Pelle och Erik Gustavsson, medan Watain tog hem förstaplatsen i tidningen Close Up:s årslista och lyftes fram i TV4:s morgonsoffa på nyårsdagen när Fredrik Strage sammanfattade musikåret 2007.

I kölvattnet av dessa kommer svenska bandet Pest.

Med ett decennium och nu fyra skivor på nacken får man räkna bandet som relativt rutinerat. Och att man inte har blivit mer finslipade i sin framtoning än vad man är på Rest in Morbid Darkness, får väl i sanningens namn betraktas som ett gott tecken på hängivenhet.

För på Rest in Morbid Darkness är det likt i de båda andra bandens fall fortfarande 1987. Black metal är fortfarande i mångt och mycket rått och rotat i heavy och thrash metal. Någon slags utveckling efter det är svår att utröna i Pests fall och jag kan bara anta att det är ett medvetet val.

Och rimligen torde de kunna slå sig fram på samma sätt som Watain och Nifelheim, om det inte vore för två saker. Bandet har ingen star quality på samma sätt som Nifelheim och de har inte alls samma välskrivna låtar som Watain.

Pest harvar mest i tvåtaktsland, även om de försöker variera det med stick och mellanspel, som på vissa håll fungerar. Men problemet är att låtarna på grund av utspelen allt som oftast blir för tungrodda. Undantaget är titelspåret, som får mig att tänka på de norska bakåtsträvarna Aura Noir, och Vomit up the Blood of Jesus, som dock inte är så mycket för världen utöver en slagkraftig refräng.

Rest in Morbid Darkness tilltalar nog bara puritanerna.