Recension
- Caligula (cd) Hästpojken
- 2008
- Roxy Recordings
Att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet
Lyssna
Etiketter
”Men visst var det så att nån annan har gjort det här förr, nån som inte var dålig?” sjunger Hästpojken i sin hit Shane MacGowan. Och det kan vara sant.
Jag är mycket motvilligt inställd till bandet som består av Martin Elisson från Bad Cash Quartet och Poplars (Lars Malmros) från Broder Daniel. Tillsammans gör denna duo skrikig rock på svenska som låter som någonting man hört förut.
Martin Elisson har jag alltid haft svårt för. Jag gillar Bad Cash Quartet, även om jag inte är eller har varit någon superlyssnare av det numera splittrade Göteborgsbandet så är de helt okej. På skiva. Och det är där motviljan mot Elisson kommer in. Han är vidrig på scen. Han gapar onödigt mycket, hoppar omkring och är allmänt irriterande. Så irriterande att jag lämnade deras spelning på Arvikafestivalen för några år sedan. Jag stod inte ut.
Och där börjar även tveksamheten mot det nya projektet. När Elisson sjöng på engelska hördes inte det där fula gapandet särdeles mycket. På svenska gör det det. Och Hästpojkens debutalbum domineras av det.
Men skivan har sin charm. Det inledande titelspåret har en mycket svängig refräng som jag faller för trots att jag kämpar emot. Vad Hästpojken har för kopplingar till en romersk kejsare som lät utnämna sin häst till konsul vet jag inte. Men det är det första jag skulle fråga om jag gjorde en intervju.
Den redan nämnda förstasingeln Shane MacGowan har också svängiga partier som tål att sjungas med i. Även om de, enligt min vän som spelar i ett irländskt band och träffar en del irländare, uttalar The Pogues-sångarens namn felaktigt.
Det brukar sägas att Bad Cash Quartet och Broder Daniel stod för Göteborgssoundet, och Hästpojken håller liv i traditionen. Det är lite smutsigt, lite rått, lite skrikigt. Stundtals sluddrigt och ibland ekande skört, som på Lena 60. Punk och svenskt 90-tal blandas i en bytta och rörs om. Texterna är Sverige, det är gymnasietiden, det är mat och det är, tycker jag, framförallt knark.
Och förutom spåren Shane MacGowan och Caligula är det inte mycket Hästpojken har att bjuda på som är värt lyssningen. Visst finns det delar som lockar, som avslutningen Utan personlig insats. Men det mesta lyckas bli fel av helheten.
Publicerad: 2008-02-06 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-05 23:43
52 kommentarer
Skitbra skiva, 8/10.
#
Har varit nyfiken på denna skiva sedan jag först hörde Shane MacGowan spelas på P3 första gången. Sedan dess har jag lyssnat sporadiskt på myspace och mina förhoppningar har inte grusats. Efter några genomlyssningar kan av fullängdaren kan jag konstatera att jag inte blivit besviken. Detta är ett mycket bra band som släppt möjligen årets platta enligt min mening. Förstår inte varför skribenten Madelene Holm ska recensera en skiva vars band och dess medlemmar som hon så uppenbarligen redan innan känner ett sådant kraftigt motstånd till. Nä skulle hellre se en annan skribent göra om denna recension. Men en halvdan recension är väl bättre än ingen alls.
#
Jag kan inte hjälpa det, men första raden i Shane McGowan låter som . Fast det är kanske meningen.
#
blekfet gubbindie. smaskens.
#
härligt att en recensent ”kämpar emot” att gilla musiken hon ska recensera
#
Bajs.
#
oväntade kommentarer ”varför får nån som inte gillar musiken recensera”… ja, fanjournalistik vill vi ha för bövelen.
till exempel när ni recenserade Dogges senaste, tycker dagensskiva skulle låtit någon som var ett riktigt Dogge-fan recenserat istället.
Det var jätteorättvist att någon som inte gillade Hundpojken fick recensera. Buhuuu.
#
Äsch, det är ju när Martin Elisson är gapig och skrikig som det är bra. Skivan sviktar väldigt mycket. Den är stundtals riktigt innovativt bra och intressant och stundtals riktigt tråkig med på tok för mycket la-la-la-partier och i titelspåret Caligula tycker jag han sjunger som nån jävla Yeah-Yeah-Wow-Wow-Martin-Jumper-90tals-pop-tönt. Och texterna sen: ”nånstans mellan porr och knark tror jag att jag hittat min kant”. Va fan?!
#
Göteborgssoundet förknippar iallafall jag med någonting annat…
http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Gothenburg_sound
#
Hästpojken = ultracrap. Borde troligen förbjudas.
#
Naeaejaee ssskeptisk!
#
Broder Daniel är skit. Detta är förmodligen mer av samma vara. Mer är inte alltid bra. I synnerhet inte om det är skit.
#
När jag sett dom här pajsarna på TV så har det tagit ungefär 20 sekunder innan jag varit tvungen att byta kanal. Det är verkligen inte bra det här.
#
musik ok, men att behöva se martin i intervju är olidligt när han mumlar till golvet samtidigt som han spasmar runt.
#
vem fan har väckt de här två popspökena till liv? dom har haft sin storhetstid bägge båda så kliv ner från scenjäveln någon gång.
#
De var då riktigt bra på P3 Guld. Det kan ingen ta ifrån dom.
Annars kan jag rekommendera episoderna kring Hajpojken. MNK, onsdagar 16:03.
#
Första låten, Caligula, är riktigt bra! Dock ännu bättre i lugn version som man kunde ana lite på DN’s videoklipp i nån intervju nyligen.
#
det kan inte hjälpas. det är så fantasilöst och ospännande det här.
att dom tar till en massa uttjatade och gjorda låtidéer är bara så svagt.
Gav skivan en chans, gav den till min lillasyrra som gillade bad cash när det begav sig.
Hon lyssnade en gång och sa sen: ”Tack. Men vad ska jag göra med den här skivan?”
#
nu såg jag precis ett klipp med hästpojken där de framför en låt i en trappa.
det lät bättre än på skivan.
på
http://www.svt.se/psl
ganska mkt roligt att se där.
unika låtframföranden av el perro del mar, blood music, shout out louds, lykke li, rubies mm
#
http://www.youtube.com/watch?v=5Bcpj-q0Snc
P3
#
http://www.youtube.com/watch?v=zty-iUx5cMM
P3
#
Jag hade tänkt anmärka på att Elisson stavas med ett s. Men sen kom jag på att det gör det inte alls. Så nu vet jag inte vad jag ska anmärka på.
#
Ganska kass och luddig recension.
Eller som Shane skulle sagt: pogue mahone!
2/10
#
Kanske är jag lite utanför min tid, men jag gillade tempot den gamla dsc höll. En skiva om dagen att läsa om, långa rescencioner och lite kommentarer i vänstra menyn. Det var stillsamt och sällan mer än en intressant grej i veckan.
#
Hästpojken är vedervärdiga. Dåliga. ”Bajs” om jag citerar Lasse Lucidor. Kass. Sämst.
0/10. Lyssnar hellre på katter hållna i svansen som sakta blir nerdoppade i en kitchenaid-mixer.
#
Ohyggligt uselt band. Ta bort.
#
Det här är verkligen skräp. Sångaren beter sig som om han vore i upprorsåldern, men han måste ju vara närmare 70 om man betänker hur jävla gammal och uttjatad den här typen av musik är
#
Bandet är sämre än recension. Tycker Holm sammanfattar det hela bra.
#
Jättebra skiva ju! Visst, texterna är inte alltid det bästa men bland lykke li, tillbaka till samtiden, mando diao och all annan tråkig svensk pop så är ju Hästpojken en frisk fläkt! (töntigt uttryck, jag vet!) Jag tycker att 8/10 vore på sin plats! Kanske inte världens mest jämna skiva men jag kan i alla fall inte sluta lyssna på låtar som Här har du ditt liv, cyklar och knark, Shane, Utan personlig insats och framförallt Caligula! När jag såg Hästpojken spela ”Jag kan inte andas” på debaser i somras var det svårt att stå still och jag längtar redan till nästa gång jag ska se dem! Ett av sveriges för tillfället bästa band! Nu tycker jag ni ska recensera Nicolai Dungers senaste eller varför inte Magnetic Fields senaste som är bland det bästa jag hört på flera år, ja, kanske sen 69 love songs..Tack för mig! http://koksilasten.blogg.se/
#
90-tals nostalgin börjar här. ADHD barn och white thrash från Göteborg som desperat längtar efter tonårsfyllan på Masthuggstorget. Kan stå ut med det i ett par låtar men sen blir det bara trist.
#
Riktigt äckligt bandnamn. Bland de värsta faktiskt..
Bad Cash var bra men liksom Jonas Game blir musiken väldigt ointressant. Jag tyckte…
Äh orkar inte bry mig längre…….
#
Bästa sedan Embassys!!!
#
Peterok, min fis!
#
hajpojken rockar röven! av högern!!½½½
#
Madelene, du har helt rätt.
Det finns inte mycket på den här skivan som känns speciellt fräscht, och det känns som man hört den redan första gången man sätter på den!
Säger som en vän sa här om kvällen; -funkar väl på en förfest nån gång när man vill skrika/sjunga lite precis som man gjorde när broder daniel va på tapeten…
#
”jag gillar Bad Cash Quartet…. dom är helt ok”…. i samma mening. Svårt att bestämma dig? Ganska dålig recension faktiskt! Om du inte gillar folk som rör sig, alternativt hoppar runt på scenen föreslår jag att du går och kollar på lite dansband. Tror varken publiken eller musikerna kommer att störa dig.
#
CRRA: Nu tror jag du missförstått mig. Jag tycker att nånting som är helt okej kan vara nåt man gillar. Det finns ju olika skalor av gilla. Och det är inte omkringhoppande i sig som är irriterande, men just Elissons. Som Ludd säger; han spasmar runt.
#
tycker om skivan mycket. speciellt som den är ett uppriktigt ställningstagande mot alla platt dynga som många journalister trilskas med att hajpa. Tycker om att det blir lite ”älska eller hata” över bandet.
#
Jag tycker att recensioner är bra för då kan jag ta del av hjälp av personer som lyssnar på väldigt mycket skivor.
Hur ska denna recensionen hjälpa mig?
Din personliga motvilja för Martin Elisson gör ju att man inte vet vad man ska tro om betyget på skivan. Är det inte bättre att någon åtminstone mer opartisk person recenserar skivan?
Hursomhelst: Refrängen i ”Shane McGowan” är en så tydlig ripoff av Therapys ”Nowhere” att det riktigt pinsamt så om det är en av de bättre låtarna så bör man kanske avstå ett köp här.
#
japp, avstå!!!!
#
Jag gillart…
#
Ingen är opartisk. Ogillar du likt recensenten sångaren så vet du vad du kan förvänta dig. Hade recensenten istället haft en välvilja för gruppmedlemmarna hade samma sak hänt. Nu står åsikterna i recensionen så du kan väga in det, hur svårt kan det vara?
#
En lite kortare recension av samma skiva:
http://antz.blogg.se/1202413770_hstpojken__caligula.html
#
Bättre än concretes…
#
oj så bra. kom i min popfantasi! det är väl så allt borde vara: alltid uppror, aldrig framme. i alla fall ibland, när allt blir lite gammalt och väldigt ungt på samma gång. heja!
#
Ett tråkigt jobbigt hypat band. Som författaren till recensionen dröjer det inte länge förrän Elissons skrikande går en på nerverna. Han lät väl inte så jobbig i Bad Cash Quartet?
Att sen låtarna är platta utan någon som helst charm och texterna försöker vara fejktuffa, det är bara jobbigt. Hur kan någon tycka att en rad som ”du var full på liseberg och hög i flemingsberg” eller vad raden nu går ut på är bra? Ja, jag vet att jag troligtvis skrev den fel, men den är lika kass ändå. Usch. Jag skäms när mina vänner säger att dom gillar det här.
#
Vad ska det här betyda? Det är ju bästa svenska skivan på evigheter. Det är ju skivan Ebba Grön aldrig släppte, varenda låt är ju suverän.
Och innan du gör den där intervjun med han som uttalar någons namn felaktigt(tröttsamt påpekande) så rekommenderar jag en googling på ”Hets” och ”Stig Järrel”.
Fåntratt.
#
Får hålla med föregående skribent. Jocke Tåström! Släng dig i brunnen!!
#
arg skåning älskar hästpojken.
#
Att ni inte blir trötta på att tjata om hur den där Broder Daniel minsann inte kan sjunga. Det är inte er skivan är till för, så stäng bara av och låt dem som uppskattar det lyssna. Och nej, det är inte vidare smart att låta någon som uppenbarligen har nåt personligt emot artisten i fråga recensera. Det bör väl vara någon som är hyfsat objektiv och öppen, och det går ju i båda riktningar såklart.
#
Tona ner jag:et och berätta istället
för folk om kvaliteten, utförandet
och innehållet på produkten.
Det här är ju som en fjortis sätt att
höja sitt egna ego med musikers
arbete som språngbräda. Pinsammt
#
Årets popplatta utan tvekan, dessutom är det Björn Olsson som står för soundet hos alla göteborgspopband. Vare sig de vill det eller inte. Så det är inte ett Göteborgssound snarare Björnolsson-sound.
http://satansmusik.blogg.se/
#
Kommentera eller pinga (trackback).