Det var nära att jag glömde bort Sharon Jones and the Dap-Kings i år. När försmaken och titelspåret släpptes i september högg jag direkt och föll som vanligt. När albumet släpptes la jag nätt och jämnt märke till det. Jag visste redan att jag skulle gilla det, så det hamnade på listan över sånt jag lika gärna kan lyssna på senare.

Överflödets och tillgänglighetens ironi.

Ibland ägnar jag för mycket tid åt att kolla om inte gräset är grönare på andra sidan än åt att faktiskt njuta av det självklart goda i livet.

Det har varit ett märkligt år för Sharon Jones och hennes Dap-Kings. Efter att ha slitit i sitt anletes svett på små klubbar världen över under många år har de klivit upp en division eller två utan att egentligen få en egen hit. De rider på ljudvågorna efter årets största stjärna, Amy Winehouse.

Dap-Kings spelade på ungefär halva Back to Black och agerade kompband under åtminstone delar av Winehouse turnéer. Det ena har gett det andra och nu verkar deras dröm om ett nytt Hitsville USA eller ett nytt Stax-hus fyllt med soul att slå in. Det känns på något vis skönt att de fortsätter att tålmodigt karva ut sin helt egna värld, medvetna om att framgångarna kanske inte alltid kommer att vara på samma nivå som idag.

100 Days, 100 Nights bjuder inte på några större överraskningar för den som lyssnat på bandet förut. Det handlar om en försiktig vidareutveckling av det jag lärt mig älska dem för. Funksoul som skulle ha kunnat spelats in på 60-talet utan att för den skulle vara sömnigt retro eller reproducerande.

Kanske är musiken den här gången ytterligare färgad av Motowns girl groups med ett par riktigt snygga körarrangemang. Kanske finns det i stunder lite spräckigare jazz i mixen. Kanske ytterligare ett stänk av gospeln.

De rör sig fortfarande tryggt i ett fylligt, varmt och mjukt soulland som är så förförande hemtrevligt att det är lätt att glömma både tid och rum. De har kraften att mentalt flytta mig till en annan plats. En plats som är här och nu lika mycket som där och då.

Sharon Jones sjunger större och med mer variation än tidigare. Hon är mindre av scream queen och mer av tårframkallande blåsoulsångerska. Den här gången får hon mig att vilja gråta lika ofta som hon får mig att vilja svettas framför en scen.

Om du lyssnat Back to Black sönder och samman är det här medicinen i väntan på mer Winehouse. Sharon Jones and the Dap-kings är lite djupare, lite skitigare och har lite mindre av Mark Ronsons snygga radioanpassade produktion. Minst lika bra.

100 Days, 100 Nights