Om du kan och gillar din Mayer Hawthorne sen tidigare blir du inte vet du vad som väntar och blir inte besviken. Är han en ny bekantskap kan det här albumet bli en glad överraskning. Åtminstone om du gillar din soul retrodoppad och i falsett. Hawthorne placerar sig snyggt i det led där Raphael Saadiq, […][...]

Det var nära att jag glömde bort Sharon Jones and the Dap-Kings i år. När försmaken och titelspåret släpptes i september högg jag direkt och föll som vanligt. När albumet släpptes la jag nätt och jämnt märke till det. Jag visste redan att jag skulle gilla det, så det hamnade på listan över sånt jag […][...]

Jag kom sent till Cee-Lo. Hittade aldrig till Goodie Mob innan de hann splittras (men har gjort läxan i efterhand). Det var först i samband med soloalbumet ”Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections” det klickade mellan mig och den nasale lille tjockisen från Atlanta på riktigt. Med Danger Mouse är historien en annan. Inte så […][...]

Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro. Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den […][...]

Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]