På sätt och vis är det mest spännande med den här skivan att det är den första från det nyväckta Stax (om vi bortser från att en samling hann före). Jag erkänner att den nyheten höjde mina förväntningar på Angie Stones fjärde ganska rejält. Det kändes som det perfekta hemmet för Angie Stone.

Nu låter det tack och lov inte riktigt lika blekt som på Stone Love. Mycket är bättre utan att vara i närheten av vare sig Black Diamond eller Mahogany Soul.

Det är en lyxig produktion fylld av ljud som åtminstone jag kommit att förknippa med Angie Stone (trianglarna och hennes omisskänliga skratt till exempel). Det låter stort, skönt och svängigt. Kanske framför allt påkostat och lyxigt.

The Art of Love & War är en skiva som funkar fantastiskt i bakgrunden, men som blir ganska platt när jag lyssnar mer noga. Det är en fin produktion som tyvärr är lite för rädd för att vara ful för sitt eget bästa.

Åh gud vad jag önskar att hon fått Dap-Kings med sig in i studion istället. Angie Stone skulle må så mycket bättre av att inte smetas ut.

Här finns inga texter som berör på samma vis som de på, framför allt, Mahogany Soul. Här är allt inlindat i skyddande vadd. Det betyder så klart inte att det är dåligt, bara att låtarna inte kommer att betyda lika mycket för mig i det långa loppet.

Och att det här inte blev den storstilade återkomsten för Stax och Stone som jag hade hoppats på.

Baby (med Betty Wright)