Kanske är det erfarenheten som gör skillnaden? Kanske är det den tydliga visionen? Kanske är det låtskrivandet? Nej, det är inte frågor egentligen. Snarare funderingar. Jag försöker sätta fingret på varför ”Mahogany Soul” är så pass mycket bättre än precis allt jag lyssnat på i år, rara vinylskivor och löjligt dyra japanpressar inkluderade. Men, jag hittar inte riktigt svaret.

I ett försök att inte följa den redan strida strömmen av hyllningar börjar jag försöka hitta fel. Jag testar mitt vanliga argument att skivan är för lång. 75 minuter, det är väl ändå för mycket? Men, nej det håller inte heller. Här finns inga spår av utfyllnad eller älsklingar som borde ha slagits ihjäl. Kanske någon som inte är lika självklar som sin granne, men det kan lika gärna vara en humörsfråga. Favoriterna har redan hunnit växla.

Här finns den varmaste, ärligaste och mest själfyllda samling låtar jag hört på – om inte flera, så åtminstone detta år.

Det är mjuk funk som möter varm soul. Det är melodier som fastnar. Refränger att minnas och sjunga med i. Texter som träffar och bränner. Öppenhet. Ärlighet. Inga eufemismer.

So pissed off
Lookin' at life through the glass that you shattered
Little shit like love doesn't matter anymore baby whassup?
Nigga you so ticked off
Can't let up long enough to get over it
Brotha can I live
Can a sister live
Goddamn
- ”Pissed Off”

Angie Stone lånar en bit av O'Jays ”Backstabbers” och uppdaterar den till en hjärtskärande låt om pulveriserad kärlek har hon lyckats göra en låt som lockar fram en konstig lust att känna saknad. Så vackert att det framkallar rysningar.

I can't eat I can't sleep anymore
Waiting for love to walk through the door
I wish I didn't miss you anymore
- ”Wish I Didn't Miss You”

Det mesta av det viktiga har Angie Stone gjort själv. Hon har skrivit låtarna, producerat och arrangerat de flesta. Ibland sätter hon sig vid Rhodes-pianot. Det ger materialet en känsla av sammanhang som åtmisntone jag kan sakna i stora delar av dagens soulmusik när en samling superproducenter kallas in och sedan stöper artisten efter sin egen form istället för att försöka hitta det som gör artisten speciell.

Ibland har Angie lånat hjälp av musiker som delar hennes vision om hur soulmusik ska låta, Raphael Saadiq gör till exempel sin bästa producentinsats sedan Toni, Tony, Toné lades ner i första singelsläppet ”Brotha” och hans kollega från Lucy Pearl, Ali Shaheed Muhammad, ligger bakom den funkiga och hårda ”What U Dyin' For”.

Två duetter finns med på skivan och vägrar lämna mig. Den första, ”More Than A Woman”, är en varm, stilla vaggande och gungig kärleksförklaring som hon delar med Calvin. Den andra, ”The Ingredients of Love” går ett par snäpp snabbare och är ännu funkigare. Här är det Musiq Soulchild som agerar partner i ett möte med undertoner av 20-talets gladjazz (även om kompet på slutet av låten mest består av gråt och tandagnisslan).

Det skulle, av flera skäl, vara lätt att klumpa ihop Angie Stone med artisterna i okayplayer-samlingen. Men, samtidigt är det inte riktigt rättvisande. För där jag ibland kan tycka att D'Angelo och ?uestlove ibland glömmer bort att skriva melodier och bara skapar det här årtusendets groovigaste funkorgier, ja där väljer Angie Stone att lätta upp lite och se till att det finns en harmoni eller melodi som pockar på uppmärksamhet.

Just nu gillar jag de starka sjung med-låtarna mest. ”Pissed Off”, ”Bottles & Cans” och ”20 Dollars”. Tidigare har det varit duetterna som legat högst på rankingen. Först fastnade singeln (fast det kan bero på att den är med två gånger, andra gången i remixade form med gästerna Alicia Keys och Eve). Jag räknar med att andra låtkonstellationer kommer att ligga överst på min hörönskelista snart.

Ja, det här är skivan alla ni sällansoulköpare skall önska er av tomten i år.