Debase-gitarristen Jonas Karlgren och Face Down-basisten Joakim Hedestedt hade pysslat med betydligt hårdare saker innan de startade Nation Beyond. Jag undrar hur de egentligen fick idén till det här – vaknade de bara en morgon och kom på att de skulle starta ett melodiskt och progressivt powermetalprojekt?

The Aftermath Odyssey är en konceptplatta som handlar om kärlek, hat och svek i efterföljderna av en kärnvapenkatastrof som utraderat nästan hela mänskligheten. Svulstigt är bara förnamnet och alla mina favoritkomponenter finns med i receptet; ett fundament av mörka mullrande gitarrmattor, symfoniska partier som övergår i tyngd, atmosfäriska stämningar med obligatoriska Masterplan-påminnande syntar, väldigt ambitiös falsettsång och en desperat, vacker kvinnlig stämma (”Sara” enligt konvolutet, har hon inget efternamn eller?!) på mäktiga Soulmates som för tankarna till Evergreys odödliga For every Tear that Falls.

Den postapokalyptiska historien berättas med pretentioner värdiga Queensrÿches Operation Mindcrime. Jag påminns även av Redemption. Den mäktigt dystopiska känslan kommer till sin rätt bäst på Confessions, The Wanderer och War of the Wastelands.

Att skapa en konceptskiva måste vara lite som att skriva en roman – att lägga på lager på lager av känslor, tyngd, intrig och röd tråd. De har verkligen filat på varenda detalj, med mängder av pålagda ljudeffekter som kunde varit hämtade ur valfri katastroffilm.

Jag är ganska tolerant mot överarbetad och svulstigt episk musik, men i längden blir jag något trött på Nielz Lindströms till bristningsgränsen emotionellt överladdade stämma, att vissa av låtarna nästan bara är introliknande ljudeffekter, och texterna som är lite väl klyschiga i bland. Historien tar över musiken lite för mycket och jag saknar tyngden och de oförglömliga melodier man hittar på liknande skivor, som Evergreys The Dark Discovery.