Geir Jenssen a.k.a. Biosphere är tillsammans med Röyksopp Norges främsta elektroniska musikexport, trots att hans musik är relativt underground. Med dussinet studioalbum och ett par anmärkningsvärda samarbeten med andra kompositörer t.ex. Pete Namlook – så är han något av en husgud för oss skandinaviska ambiententusiaster. Ett slags nordiskt svar på Brian Eno eller Steve Roach.

Det som utmärkt Biospheres album på senare år är först och främst hans övergång till ett nästan helt beatlöst sound med minimala droneljud och arktiska ljudtexturer. På Autour De La Lune är det inte det arktiska som står i förgrunden längre utan det som gäller är den ofantliga rymden och klaustrofobin av att vara instängd i ett obemannat rymdskepp på drift.

Om Brian Enos Apollo: Soundtracks and Atmospheres känns organisk, öppen och lite optimistisk så är Autour De La Lune den precisa motsatsen.

Jenssen blev kontaktad av den statliga franska radion (vår motsvarighet till SR, ungefär) i samband med en radiofestival som skulle hållas i Montpellier. Han fick full tillgång till deras otroligt stora arkiv av inspelad radio. Därifrån valde han att göra en fri tolkning av Jules Vernes De la Terre á la lune (Från jorden till månen).

Det är grunden till albumet tillsammans med vitt brus, inspelade ljud från rymdstationen MIR och de minimalistiska landskap han själv komponerat. Allt det här tillsammans utgör den helhet som blev albumet Autour De La Lune, en sjuttiofyra minuter lång resa i nio delar. Långa stycken med monoton musique concrete som helst ska upplevas på ett ljudsystem med bra basåtergivning för att korrekt uppfatta de ytterst låga basfrekvenserna.

Det tjugoen minuter långa första stycket Translation är vacker maskinambient som tycks stå och stampa på samma plats. Men i själva verket rör vi oss bara, en liten bit i taget, oerhört sakta i vår ödsliga rymdfarkost. Vi tar oss vidare med Rotation, vars ljud är lugna och avslappnande som om vi plötsligt fallit i koma. Vi är på säker mark nu, den oändliga rymden till trots. På Modifié får vi lyssna på något som verkar vara mycket processade människoljud, långt borta, via en flera hundra år gammal transistorradio. Det låter lite som om någon nynnar eller sjunger något.

Rotation övergår i Vibratoiré. Baselementen fladdrar. Detta fjärde stycke har några av de läskigaste och djupaste bastonerna jag någonsin hört. Under tre och en halv minut (näst kortast på albumet) dras vi iväg mot något hotfullt och illavarslande. Déviation säger inte så mycket. Den bara är, vilket säger ganska mycket om rymdens eviga, stilla natur. I Circulaire har vi stannat av, en temporär paus, kanske för att laga skrovet eller ett elfel. Basen går runt som en motorcykel på tomgång. På hemresan i Disparu får vi en glimt av ljus, om än väldigt svagt och långt bort. Man kan få för sig att små, små melodier skapas av sig själva där ute och försöker nå fram genom mörkret. På sista spåret Tombant är vi tillbaka till det maskinliknande malandet som vi började vår resa med, fast mycket mer intensivt och inte lika episkt.

En stor skillnad mellan öppnande och avslutande styckena är att avslutningen har ett bra mycket varmare ljud. Som att återse en gammal vän i. I bakgrunden tycker jag mig kunna urskilja något som liknar ett väldigt förvrängt piano, men det kan likväl vara en ljudhallucination. Vilket kanske inte så märkligt med den här typen av musik.

Jag tycker om Autour De La Lune. Kanske beror det på att hela Jules Verne-konceptet blev så oerhört lyckat. Det har varit en trogen vän nu ett par år och sviker mig aldrig när jag plockar fram den sent om nätterna. Jag brukar föredra att sätta på skivan, släcka belysningen och krypa ner i sängen. En anmärkningsvärd notis angående Autour De La Lune är att när jag sover med den i bakgrunden på låg volym upplever jag ganska udda och skeva drömmar samt att jag inte känner mig riktigt utvilad när jag vaknar.

Trots drömmarna rankar jag Geir Jenssens nionde soloalbum Autour De La Lune som ett ypperligt rymdäventyr från en sann pionjär inom genren. Alla som gillar minimal ambient kommer inte att bli besviken.