Det är inte helt enkelt att känna någon sorts entusiasm inför ett nytt album från Wu-Tang Clan i december 2007. Det var ett bra tag sen de var hiphopens flaggskepp och bortsett från Mattias Alkberg är det väl få som håller något annat än debuten som en riktigt nödvändig gruppinsats?

Kanske är vi andra bara trångsynta nostalgiker som tycker att det var bättre förr. Jag hoppas ändå att jag inte är en av dem.

Jag har ändå gillat sentida släpp från både Ghostface Killah (som alla andra) och Inspectah Deck (inte lika vanligt). Jag lyssnar fortfarande gärna på allt som RZA lånar sig till. Jag tycker fortfarande att Method Man har en rökig röst att dö för och ibland får till det (dessutom gör han en stabil insats i The Wire som förlåter hans Åsa-Nisse-filmer).

Ändå känns det inte särskilt upphetsande att sätta på ett nytt album med Wu.

Mycket av snacket inför den här skivan har handlat om radiosingeln The Heart Gently Weeps som bygger på en nyinspelning av The Beatles My Guitar Gently Weeps (inte en sampling som det ibland hävdats). Dhani Harrisson (Georges son) spelar gitarren och de har fått ett formellt godkännande från familjeföretaget som kontrollerar Beatles rättigheter. Erykah Badu lägger dessutom fin refrängsång.

Resultatet är kanske inte sensationellt, men ändå rätt gött. Som en utveckling av RZA:s resa ner i skivbacksletarfunken (Lyn Collins-samplingen i Windmill!). Jag gillar det utan att tycka att det är något sensationellt. Ungefär samma känsla som jag får av albumet som helhet.

När de på debuten betedde sig som hungriga vargar runt mikrofonen ger de idag mer känslan av släktåterträff (med farfar George Clinton som ODB-stand in). Det handlar inte lika mycket om att överträffa sin nästa som att överleva ännu en söndagsmiddag utan att skapa onödiga gräl, att stå ut.

Om fansen förr ägnade veckor och månader åt att dechiffrera texterna lär de flesta precis som jag nöja sig med att lyssna på dem som instrument idag.

Det har gruffats en del runt inspelningen. Klanens idag största namn, Ghostface Killah, och närmsta vapendragaren Raekwon har öppet kritiserat RZA:s sätt att dominera arbetet. I USA flyttade dessutom Ghostfaces The Big Doe Rehab fram det här albumet med någon vecka. Men det verkar vara den enda verkliga spänningen och den är inte större än att alla ändå står ut.

Så vi får en knippe riktigt hyggliga låtar (nog för en fin halvtimme), lika många som är anonym kallprat och ett löfte om ett återseende av Wu-Tang på turné. Åtminstone i någon inkarnation. Om inte någon har något viktigare för sig.

Och kanske var det allt 8 Diagrams egentligen var tänkt som, en reklamkampanj för turnén. Tiderna har, som dom säger, förändrats.