Recension
- To the Nameless Dead (cd) Primordial
- 2007
- Metal Blade/Border
Novemberdimmigt
Lyssna
Föreställ dig hur det skulle låta om Opeth och Mayhem delade scen bredvid ett sågverk. Någonstans fjärran i bakgrunden, på en mindre rookiebandscen, står ett irländskt folkmusikband och försöker göra sig hörda.
Ungefär så låter Primordial. Det irländska bandet har snart sexton år på nacken och spelar enligt genrebeteckningen melodisk svartmetall, men låter synnerligen death-och thrashinspirerade. De använder sig av väldigt många lager av dimmiga distmattor, 6/8-taktstrummande och ett fundament av melankoliska melodistrukturer. Den dimmiga ljudbilden blir enerverande i längden, musiken känns liksom inpackad.
De har en fäbless för väldigt långa intron, som ibland plötsligt tar slut och får mig att inse att det visst var hela låten. Gäsp.
Jag gillar de dundrande baskaggarna och det mäktiga drivet på Traitor’s Gate, och på No Nation on this Earth är melodi och tyngd så mästerligt ihopvävt att Mikael Åkerfeldt hade blivit stolt. När de lyckas med den fusionen blir resultatet melankoliskt och mäktigt på samma sätt som på deras tidigare pärlor Gods to the Godless och Autumns Ablaze. Dessvärre finns det få saker som intresserar mig lika mycket som de två sista spåren.
Det påminner lite om novembervädret. Det melankoliskt gråa är ganska vackert ett par dagar. Sedan tröttnar man och vill flytta till sydeuropa.
Publicerad: 2007-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-27 12:32
17 kommentarer
fel recensent till fel skiva?
#
Inte før att vara petig, men det ska væl vara ”Autumns” istællet før ”Autmuns”.
#
riktig metall är inte precis solskensmusik…
#
För Fan!
Comrade Gecko står ta mig fan för årtusendets underdrift! Isabelle är väl samma människa som på allvar tycker att power metal är bra. Att då ge henne detta fullskaliga mästerverk är inget annat än en skymf! Death och Thrash inspirerat!!?? Är du fullständigt i diket eller? Primordial sysslar med känslor så karga, drömska och sorgsna att Svensson-metallen du vanligtvis ”förgyller” din vardag med framstår som det dansbandsskit det är!
Är övertygad om att Herr Lundström skulle fatta den självklara storheten med detta monumentalt mäktiga band. Men säker kan man väl aldrig vara efter den där Anathema-trean….
#
känslor?
riktiga black metal-fans har väl inga känslor?
true och grim ska det vara för hela slanten.
#
Erimos:
För det första så är Primordial långt ifrån ”riktig black metal”. En känsla behöver ju knappast nödvändigtvis vara ljuv och god.
För det andra så är känslor en stor del av såväl ”riktig black metal” som ovan nämnda mästerverk.
#
trams, klart Gaahl inte har några känslor!
om det inte är känslan av att vara totalt överlägsen vi snackar om förstås.
#
Känslor behöver väl för farao inte vara något ömt, ljuvligt och positivt. Det kan ju lika gärna vara motsatsen, men lik förbannat är det ju känslor det också. Gaahls känslor torde väl vara hat och misantropi. ”Totalt överlägsen” passar väl in på den herren också kan jag tänka.
#
Erik rara, bara för att det finns känslor med behöver det inte vara bra. Ståhl är så mycket mer trovärdig än dig, och jag antar att det är det som stör dig.
#
Jag ær med Erik hær, førutom tjaffset om Gaahl (och Gorgoroth). Snacka over øverskattning.
#
Ai: Gorgoroth innan Gaahl, Pentagram och Antichrist, är ju helt fantastiskt.
Men skivan borde lyssnas på alltså?
#
Mr. Kite: Har ALDRIG gillat Gorgoroth…och var inte bættre nær Gaahl kom med.
#
Årets skiva!
Ni får ursäkta, men stavar man thrash utan ”h” – som i ”skräp” – så är trovärdigheten redan död och begraven. (Dessutom är thrash/death-influenserna, som Erik skriver, ganska marginella.)
#
Skulle vara intressant att höra vart ni finner Black Metal på denna skiva?
Jag gillar skivan, men Black Metal? Vakna…
#
Orka tjafsa om känslor hör hemma i Black Metal eller inte :P Musik utan känsla och övertygelse är ytlig och trist. Primordial är ett av de mest övertygande banden som finns, och trots sitt avskalade sound är de fan så mycket råare än något zombie-gore-death-metal-rawr-dödsband från USA någonsin kommer bli.
The Gathering Wilderness är en av de kargaste plattor jag hört, och jag tror denna platta kommer leva upp till förväntningarna grundat på det lilla jag hört än så länge.
#
!?
Comrade gecko och Erik:
vafan, handlar rescensioner om att skivan ska ges till rescensenten som uppskattar skivan mest? det skulle resultera i att alla skivor alltid fick toppbetyg och syftet med rescensioner skulle gå förlorat på två jävligt röda sekunder. Att ha en smak innebär ju att tycka.. om olika saker och ting.. sen gäller det ju för er att hitta en rescensent som hyfsat reflekterar er egen smak.. tydligen gör inte isabelle det, men för den skull är hon ju inte fel rescensent till skivan eller en dålig rescensent.
Och ”förundrad”, vadå trovärdigheten? en rescension är en fråga om smak, inte sanning/osanning, rätt/fel.. trovärdighet är inget giltigt ord i sammanhanget.
#
HAHAHAHHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAH, dagens skämt!??!?!?!?! Döds och trash? gäsp? Wtf. Det här är en sjukt bra platta. PUNKT.
#
Kommentera eller pinga (trackback).