Harptraditionen är nästan helt utdöd i svensk folkmusik. Himlens polska är ett försök att väcka den till liv. Det är vällovligt att låta harpan spela både danser och koraler. Ja det Erik Ask-Upmark gör är förmodligen unikt.

Men faktum är att det blir alltför sakralt och Sagan om ringen-aktigt. Det är vackert och hänförande ett tag, men precis som Enya så tappar musiken både tråd och styrsel.

Och jag inser att harpa för mig är förknippat med konserthus. Det blir liksom inte vemodiga dalgångar och upprymda logar. Snarare sval hissmusik.

Men visst är det värt att utforska hur harpan också lekfullt kan skapa suggestiv svensk folkmusik. Och det är värt att notera att harpa faktiskt klarar att vara ett dansinstrument. Rytmen finns där, även om det inte känns folkligt varken här eller där.