Recension
- The Flying Club Cup (cd) Beirut
- 2007
- 4AD/Playground
Snygg som Godard och Truffaut
Lyssna
The Flying Club Cup är väldigt omedelbar. Jag har försökt gå flera omvägar kring att skriva den här texten, men raderat allihop. För det är ju egentligen väldigt enkelt.
The Flying Club Cup är årets bästa popskiva. Den inleds med tre fantastiska spår som skulle ge skivan sin plats på årets piedestal för sig själva. Nantes, A Sunday Smile och den absoluta höjdpunkten Guyamas Sonora.
Förra skivan, debuten The Gulag Orkestar, var lite för naiv för sitt eget bästa. Den var ung och ofärdig, men med potential. Postcards from Italy hade delarna, men det kunde inte riktigt föras i mål. Skivan gavs ut med hjälp av Jeremy Barnes (Neutral Milk Hotel) och Heather Trost (A Hawk and a Hacksaw) och det är inte alls förvånande när man lyssnar.
Beirut spelar pop, även om popmusiken är influerad av kletzmer och annan folkmusik. Pappa och mamma hade så klart varsin kofta på sig, men Zach Condon växte upp med lika stor del arv som Pierre Bordieu och Velvet Underground. Det är modernt, men låter inte modernt. Modernt i tanke, men inte i uttryck. Det är eget, men inte utanför ramen. Vänaste fint och klistrigt catchy.
Instrumenteringen är dragspel, banjo, orgel, blås, piano och marschtrummor. Men de är bara kryddor i melodierna som är av renaste pop. Det är melodierna som är den riktiga instrumenteringen, vad det spelas av kvittar. Det låter nu och sen och lite överallt.
Och de, eller han – för det är faktiskt mest Zach som är Beirut, låter som jag tänker mig att franska nya vågen skulle låtit om de varit ett popband. François Truffaut och Jean-Luc Godards bilder, Jean-Paul Belmondo och Jeanne Moreau utseenden. Fritt och ohämmat, men samtidigt i en kontrollerad form.
Podcast: Play in new window | Download
Publicerad: 2007-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-02 11:18
13 kommentarer
Låter ju bara sååååå bra alltså!!!!!
#
Dom kör franskt alltså. Intressant. Skall man kanske kolla upp.
#
Låter som typisk dsc-pop. Men eftersom jag för en sådär tio år sedan totalt golvades av ”In the Aeroplane over the Sea” ska jag ge den en chans.
#
Bra bra bra!
Snäppet bättre än debuten. Men fullträffen hittills i den unge mannens karriär är tveklöst Ep:n Lon Gisland. Satan i gatan, där sitter låtarna som en smäck. Förra årets absolut bästa låt Scenic World i en version som överglänser album-dito med sisådär tretton megalux!
#
den där pompeii är väl bäst?
#
och inte nämns fantastiska owen pallett någonstans i den här recensionen?? jag som hävdar att hans insatser hjälper till att lyfta detta mästerverk ytterliggare en sisodär hundra snäpp på bra-skalan.
#
[...] Beirut The Flying Club Cup [...]
#
sångarens röst är lite jobbig och amatörmessig
samma dynamik – tonlägge hela tiden ibland tom med falska noter….. – tom är engelsk språk konstig…
(samma är idag med svenska nya sångare – dom kan inte
tala eller sjunga på engelska alla låter nästan som rysk maffia – svenska skivor på engelska är hemska…
är problem med detta att sångare har slavisk ursprung eller……….. )
typisk dagens omusikalisk sångröst
låtarnra är so fruktansvärd plagierad från alla möjliga
70 talets easy listening låtar LP skivor
och dom har plussad bara disharmonier och oväsen…
Synd att man har glömt riktig bra 70 talets låtar Lp skivor
#
Men oavsett att allt har ett bättre sound, produktion med mer, så är ju låtarna inte alls av samma kvalite på den här skivan. I stort sett bara Nantes som är bra, tillskillnad från tidigare där det ju finns hur många bra låtar som helst.
#
[...] Senaste skivan med Beirut, The flying club cup, ges bedömningen årets bästa popskiva 2007 av resenscenten på “dagens [...]
#
riktigt bra!
#
Erik Renny, killen är amerikan, jag antar att han behärskar engelska språket.
#
Erik Renny hade antagligen sänkt x antal Arboga 10.2 när hen skrev sin kommentar..
#
Kommentera eller pinga (trackback).