Jag har de tre senaste dagarna lyckats titta på mobiltelefonklockan vid den exakta tidpunkten 11:11. Ett datum, klockslag och tillfälle som enligt bland andra New Age-teoretiker anses inneha en mystisk kraft. Nu är jag ingen numerolog men händelsen frambringar ändå en underlig känsla. Även om jag i sig inte tror att det har någon innebörd, oavsett om man är Uri Geller eller Regina Spektor, som ju släppte en skiva med samma namn.

Mac Lethal fick sitt stora erkännande efter att ha vunnit battleturneringen Scribble Jam 2002. Kansas-rapparen hade då precis släppt sin uppskattade skiva Men are from mars, porn stars are from earth som följdes upp av hans Love potion collection-serie. En serie som hade både sina toppar och dalar men som kanske mer fungerade som väntan på något ännu bättre. Det första gedigna och större skivsläppet genom Rhymesayers, som har blivit något av ett kvalitetstecken.

Mac Lethal är en rappare som likt Slug från Atmosphere har den där känslan av äkta bitterhet i rösten. Samtidigt är han också väldigt finurlig, komisk och ärlig i sitt textförfattande, precis som sin kollega. Texter som är fyllda av mängder av ironi men också fantastiska ordflöden och multipla rim, ni som hört hans klassiker Pass the Ammo vet vad jag talar om. Han lyckas dessutom väva in en kritisk blick och en politisk udd i sitt skrivande.

Mac Lethal är en man av ironi, men på partylåten Pound that beer går det lite över styr och det blir bara en pubertal pannkaka av alltihopa. Men det är också ett unikt bottennapp då Mac Lethal gör sig bäst i att beskriva vardagen. Han är en helt ordinär kille som rappar om sådant som han stöter på i sitt dagliga liv vilket bör tilltala många utan att för den delen bli en skiva som står serverad på silverfat. Det är en skiva som ger nya vyer, dels på grund av hans ovanliga dialekt men också fräscha ljudbild. Så har du av någon anledning missat Mac Lethal fram tills nu så borde du verkligen ta och ge honom en chans.