Det är flera saker som får mig att tänka på Cannibal Corpse när jag hör inledningen på Blood Red Thrones Come death. Dels sluggeröppningen med entaktsrens, dels gitarrgnidandet, dels det lekfulla basliret och dess framträdande roll i mixen. Men där tar det stopp.

För även om det finns tendenser till blickar över Atlanten på , det är ju ändå death metal det handlar om, skiner det igenom att bandet är sprungna ur en europeisk tradition. Det kompakta låtskrivandet som kännetecknar den amerikanska dödsen får stå tillbaka och bandet är ytterst villiga att ta ett steg tillbaka och låta instrumenten ringa ut och ge gitarrslingorna utrymme. På sina håll blir det riktigt catchy, på ett oerhört tilltalande sätt.

Kanske har det med centralfiguren Tchort och dennes arv från Emperor och Carpatian Forest, men jag tycker mig ana en svartmetalldoftande atmosfär över hela skivan, från dess gitarrslingor till de blasfemiska låttitlarna (och säkerligen också texterna).

Men framför allt märks Tchorts skötebarn Green Carnation på sina håll. Låtarna når upp emot femminuters-strecket, är sällan raka skapelser utan ger sig gärna i väg på stickspår i både form och tempo och just den framträdande basen känns igen från Green Carnation.

Come Death är en mångfacetterad death metal-skiva, men samtidigt finns det få eller inga grepp som inte har stötts och blötts genom åren och det tar ner intrycket en hel del. För hur välkomponerade bitar bandet kan släppa ifrån sig och hur välspelat det ändå är, är det inte svårt att placera bandet i en trygg formel som prövats många gånger förut. Och med det bagaget blir det svårt även för en skiva av Come Deaths kaliber att nå de riktigt höga höjderna.