Förra gången spelade de [M]usik för sånna som mormor & morfar. Den här gången spelar de någonstans inåt stan. På håll låter det nästan som om de är på någon rockklubb.

Det är först några lyssningar in tonerna verkligen kommer in. Onomatopoetiska Ta taratta hetsar fram till mig och pockar på uppmärksamheten. Den lilla gruppen inleder stökigt och sen blåser de titeln för att locka in trummorna i rytmen som slår hårt. Den skramlande hi-haten lockar in Klas-Henrik Hörngrens piano och tillsammans leker de uppmanande som till film.

Klabbes bank hör till generationen i svensk jazz som struntat i ramarna för vad de får hålla på med. De talar om att lika gärna höra hemma i popgenren, trots att de fortfarande sitter i jazzhörnet, lite som alla norrbaggar som legat mig så varmt om hjärtat de senaste åren. I sina mest skramlande stunder skulle jag till och med beskriva Klabbes bank som norska Shining, om än i en variant för just morfar och mormor.

Särskilt när Klas-Henrik spelar mörka ackord tillsammans med Tobias Sondéns bas vars strängar skräller lätt som ett rytminstrument för att ytterligare driva de rumlande trummorna i en jazzig krasch med Led Zeppelins Kasmir.

Men det är ganska mycket av Kålsäter som låter vänare. Romantiskt, nostalgiskt, naturligt gränsande till proggmoral. Det är de hårdare spåren som får ner mig, lyssnande på helheten. Och först då uppskattar jag även de blå tonernas vindlingar.

Sötast blir det i avslutande Vatten. Klabbe sjunger visa, lite vilset ursäktande och tafatt över sitt eget piano. Han berättar tafatt om när han lite för full och ramlar hemåt, spyr i rabatten och drömmer om henne. Man anar de där patetiskt rusiga, men sköna tårarna när han så småningom kommer hem. Fint.