Det hände något efter andra albumet. Mitt förhållande till The Coral förändrades. Jag orkade inte lyssna på deras mest utflippade flumlåtar. De som verkade regera album nummer tre och fyra. The Coral försvann längre och längre bort från mig och till slut gick bandet inte ens att se vid horisonten. Detta makalöst produktiva band som sedan debuten för fem år sedan klämt ur sig lika många album. De första två moderna glädjeklassiker. Fyllda av spelglädje, klockrena popmelodier och experimentlusta. Sen tog magin och medicinen över.

Jag trodde de skulle försvinna.

Men nu har de skakat liv i mitt intresse igen. Roots & Echoes är en överraskande fullträff. James Skelly och hans kamrater gungar fram lågmält svängig myspop som får mig att le som tidigare. Inte lika euforiskt kanske, men med samma värme och lycka.

På ett sätt är det här albumet The Corals allra starkaste. Fyllt av glimrande pop. Lika mycket då som nu. Underbara Jacqueline, småstökiga Remember Me, sött hetsiga In the Rain och fantastiska Cobwebs är några av de skönaste melodier västvärldens musik fått ur sig sedan sextiotalet. Lika delar London som San Fransisco under kärlekens sommar.

Inramade av låtar av samma klass.

The Coral kanske har gjort sin bästa skiva, trots att den inte skakar om på samma sätt som den omtalade debuten gjorde. Bandet har blivit fem år äldre, fem år jämnare. De har tappat den mest explosiva naiviteten men blivit tydligare. Jag är glad att de kom tillbaka.

Anfäkta och anamma, igen!