På Cosmos låter Murcof så kall som händerna känns en mörk höstdag. Sådär som om kylan kommer inifrån. Som om skelettet är en källa till kylan.

Förra gången, på Remembranza, blickade Fernando Corona nostalgiskt bakåt. Skivan dedikerades till hans mor som insjuknade och dog under inspelningen och nu på Cosmos låter det som Corona själv möter döden. Fylliga, tunga ljud läcker långsamt ur högtalarna.

Liv och död blir centralt när jag lyssnar. Han gör livfulla ting av döda maskiner. Han gör döda maskiner av livfulla instrument. Murcof har arbetat ännu mer med klassiska instrument den här gången, men stråkarna tar inte lika stor plats. Istället får drömska röster fylla ut de övre lagren. Allt bryggs av elektronik till ett stort verk och långa spår.

Höjdpunkterna är mitten, med tvillingstitelspåren, Cosmos I och Cosmos II avbrutna av virvlande Cometa emellan. Nio minuter långa, långsamma stycken som bygger upp mot ett crescendo av ljud i slutet av Cosmos II. Cometa spränger fram emellan dem för att dra undan uppmärksamheten en stund. När den passerat växer kosmos sig stort igen för att ta över hela synfältet. Murcof har sagt att skivan, som från början var tänkt som en ep, är inspirerad av att böja nacken bakåt och se upp mot natthimlen.

Så låter det också. Om än mer oroväckande. Det är våra egna andar och demoner som kommer till oss när inget annat finns att fästa uppmärksamheten vid. När oändligheten breder ut sig och tystnaden lägger sig.

Avslutande Oort, döpt efter Oorts kometmoln som ligger ungefär ett ljusår ifrån oss utanför vårt solsystem, kunde jag varit utan. Den låter som något Murcof redan gått igenom och lagt bakom sig.

Det jag hade velat höra mer av är det Murcof, Erik Truffaz och Talvin Singh gjorde tillsammans på Montreux-festivalen förra året. När Talvin och Erik lockade upp Murcofs toner ännu högre, från den topp de redan var på.