Det mesta har redan sagts om Anders Wendin. Det största uttrycket för den här skivan är kanske att min kollega Patrik Hamberg för första gången inte recenserar Moneybrother. Skivan gick till mig istället. Kan vara en indikation. Åtminstone för dig som hängt med ett tag på den här kärleksfulla charterresan i musiklandet vi i dagensskiva.com-redaktionen bjuder in dig till.

Först tänkte jag utmana mig själv genom att inte nämna en viss man från New Jersey som lät som Moneybrother gör nu för trettio år sedan. Sedan bestämde jag mig för att det är oundvikligt. För mig är nämligen Moneybrother inne i samma kreativa knasglädjetoksväng som Bruce Springsteen var på sjuttiotalet. Enkel rock, pang på med tankar om liv, kärlek och död kryddat med klockrena call-and-responskörer, saxofonsolon som ger ståpäls och piano som stryker under melodierna. Det är inte bara för att Anders Wendins låtar blir allt mer Springsteen-lika, utan för att också för att inspirationen verkar outsinlig just nu. Moneybrother rosar marknaden med den ena kalasskivan efter den andra. Klassiska spelningar radas upp.

Konserthuset 1975 här och nu. Hela tiden.

Mount Pleasure är inget undantag. Moneybrother svänger stundtals helt sjukt. Smeker ibland ömt och vemodigt. Chaufför Wendin trycker gasen i botten från början och levererar två klockrena ledmotiv till det goda livet. Driver på hämningslöst i Guess Who’s Gonna Get Some Tonight och Down At the R. Den sistnämnda så fruktansvärt inspirerande att jag glömmer bort att jag egentligen är jättesur när jag lyssnar på den. Sedan trycker någon på bromsen och It Will Not Happen Here tassar fram med känsla innan en av de vackraste trasighetsballader jag hört på mycket länge tonar ut när Anders och Ane Brun möts i It Might As Well Be Now. Deras röster är ett med orden.

Sedan fortsätter det. Eufori, svett och tårar. Endast dubbiga No Damn, I Don’t Love You bryter mönstret.

Inte mycket nytt under solen. Jag vet vad jag får när jag lyssnar på Moneybrother. Den stora utmaningen för dig som följt Anders Wendin och hans Moneybrother kan den här veckan vara något helt annat. Om referenser till det som hände i Springsteenland för trettio år sedan är skällsord för dig kan du utmana dig själv den här veckan genom lyssna på Born To Run. Inte för att konstatera att det Moneybrother gör nu redan gjorts, utan för att förstå att det finns andra vita farbröder som också kan uttrycka sina känslor i musik på ett sätt som verkligen hörs. Samma känsla med en annan snubbe, liksom.

Det är rock. Soul. Pop. Baktakt. Och mycket mer. Förbaskat bra. Det enda som står emellan Mount Pleasure och det omdiskuterade högsta betyget är det faktum att jag inte hade förväntat mig något annat än att det skulle vara just så här bra.

Jag skulle gärna varit i Konserthuset 1975. Upplevt Springsteen när han var som bäst. När den vita rocken var som bäst. Men, det finns ju ingen anledning att tänka bakåt på det sättet. Mount Pleasure är Born To Run här och nu. Och luktar likadant.

Blod. Svett. Tårar. Kön.