Jag kommer få så mycket stryk. Men ibland måste vi som utövar det fria ordet vara beredda att få det. Några genom att utmana makten eller kapitalet med risk för liv och hälsa. Jag genom att torpedera Smashing Pumpkins. Så innan jag börjar låt mig göra följande programförklaring: Billy Corgan är en begåvad låtskrivare och på många sätt en viktig person i nutida rockmusik. Han är säkert snäll också. Uppenbarligen har han lyckats beröra många människor med sina låtar. Så all respekt till Billy och dig som gillar honom.

Själv står jag i andra ringhörnan. Efter att ha lyssnat igenom Smashing Pumpkins Zeitgeist ett par gånger med största välvilja är jag skogstokig. Vill lämna den bakom mig. Långt bakom. Maken till seg och gnällig kverulans har jag inte hört på länge. Kanske beror det på Billy Corgans sätt att sjunga. Kanske på de ganska sura gitarrer och ljud som tar sig ut ur mina högtalare. Det kunde varit en helskön grej att Smashing Pumpkins återförenats, men blev det inte.

Zeitgeist är ett ledmotiv till det förutsägbara gnällandets ädla konst. Fiffiga formuleringar och raffinerade arrangemang av bitterhet som är skönare att författa än att läsa. Måhända tuffa att komponera, men intetsägande att lyssna på. Som att höra en man i en jättestor fyrhjulsdriven Cayenne gnälla över trängselskatten vid Roslagstull. Eller läsa kommentarer i diskussionsforum på valfri webbplats. Som att höra en röd partiledare lova miljarder till miljonprogrammen, igen. Eller tjata med vänner om hur viktigt det är att agera mot människans klimatpåverkan samtidigt som ingen betalar för alternativen.

För mig låter Smashing Pumpkins som en heldragen linje. Som en gräns mellan nutid och framtid. Vi kan välja att stå kvar och stampa malandes gnälliga kommentarer om att samhället är skit, eller välja att gå över gränsen och försöka skapa vår egen framtid. Jag vill att framtiden ska svänga. Därför väljer jag bort Smashing Pumpkins.

Trots att jag verkligen försökt. Nu och tidigare. Har lyssnat på mästerverken. Gett den här skivan så många lyssningar att jag blivit arbetsskadad. Men det går bara inte.

Jag har all respekt för att det finns människor som gillar det här. Ni är inte sämre än någon annan. Eller bättre. Människor har ju som bekant olika sätt att stimulera sina sinnen. Inget av dem är fel. Inget av dem är rätt. De bara är. Jag vill att musiken ska beröra. Få mig glad, lycklig eller något annat. Svänga så jag måste röra mig. Få mig att trycka på gasen. Göra något.

Den här skivan får mig att aldrig mer vilja lyssna på musik. Ger mig en reflex att gjuta in mig själv i ett betongblock med ett meddelande till framtiden där det står:

Till den som hittar mig, dra åt helvete. Jag levde ett bra liv i en konstig tid. Hade kunskapen, pengarna, vännerna. Hatade allt. Sket i allt. Dig också.

Därför stänger jag av Zeitgeist för sista gången. Den gör mig till en idiot.