Det första som alla de som jobbar på Västerås’ industrier och lager verkar göra med sin lön är att köpa bil. Och inte begagnad bil. Ny bil. Därav är motorstandarden ganska hög just längs denna bit av Mälaren. Lägg sedan till det årliga vansinne som Power Big Meet innebär, då bildårar från hela Europa kommer till just Västerås för att defilera med allt från skruttiga Fordar till ömt vårdade Cadillacs. Summa summarum; Västerås handlar om bilar. Ett garageband från Västerås måste alltså också handla åtminstone lite om bilar.

Efter de svettiga, dammiga örfilar som ep-skivorna Extended Play och Bang Bang var dallrade förväntningarna onekligen höga inför The Colombos’ fullängdsdebut. Skulle mer gummi brännas? Gaspedalen fortfarande i botten? Just nu vet jag inte. Vi fortsätter i vansinnesfart framåt, men färdvägen är inte längre rak. Från den orgelladdade garagerocken har Colombos sladdat ganska långt ut mot psykedelia, även om man håller större delen av influenserna kvar i samma decennium, det vill säga sextiotalet. Samtidigt har man lagt på en hel del elektronik, som med rätta drar paralleller till Silverbullit (med rätta eftersom både Simon och Jukka medverkar på skivan). Ljudbilden vandrar från slamrig till hypnotisk. Det är lite som om Colombos inte riktigt kunnat välja, utan att göra det till en dålig sak. Med en liten stilett skulle man kunna dela skivan i två huvudsakliga delar; den grupp låtar som drar åt det tidigare materialet, och den som mullrar ut i vad som i sammanhanget nästan blir experimentellt.

Vissa skivor är fantastiska i tio lyssningar. Andra blir det efter tjugo. Svårigheten med det sistnämnda är givetvis att komma fram till ifall skivan har potentialen och därmed lägga ner tid på de där extra genomlyssningarna. I och för sig kanske det bör vara ett instinktivt beslut. I Colombos’ fall är det lite tveksamt huruvida de kommer att nå de där totala höjderna. Thousand ways to look clever känns ibland lite väl slipad, med lite för utslätande produktion. Istället för en skarp egg finns där lite halvjäst deg. Som tur är dessa inslag relativt få, men sänker ändå givetvis ribban en aning.

Den låt som sticker ut tidigt är California is still a lie, med sin hypnotiska, psykedeliska orgelslinga som osar just Silverbullit. Det känns helt naturligt att valet av singel föll på den. En annan höjdpunkt är Disco Maiden, som jag redan hunnit utföra enkvinnaspogo till ett antal gånger. För att komplettera till en trippel måste också Keep the message, kill the messenger nämnas, främst för det åsklika introt. Rewind, play. Rewind, play. Och så vidare.

En sak som slår mig efter ett tag är hur sången och resten av instrumenteringen ibland skiljer sig i typ. Inte i bättre och sämre, men i anslaget. Medan man som sagt lagt om den musikaliska riktningen en aning är sångaren Mikael Ström ofta fortfarande kvar i garaget. Därmed inte sagt att hans röst är dålig. Inte alls. Men den saknar ibland den tyngd man skulle kunna önska.

Sammantaget skulle man kunna säga att The Colombos har bytt upp sig, men kanske på bekostnad av lite charm. Det finns dock en solklar potential här. Och det är möjligt att betyget skulle ligga ett snäpp högre om jag skrivit om en månad.