Jag hade mycket länge gått omkring i gråtmilt överlyckliga drömmar om hur den mytomspunna Roskildevisiten skulle te sig.
Först resan, som skulle bli en behaglig bussutflykt med påföljande mjuk nedskuttning på de danska, frodiga ängderna där tjocka, muntra danskar hjärtligt skulle hälsa oss välkomna som landsmän (Skåne är ju, typ, bara en förlängning av Danmark). Efter inträdet i festivalområdets magiska land av mjölk och honung skulle en enda lång, dionysisk fest av religiöst extatiska konserter, rusiga, milda nätter i medelhavsklimat, hälsosam dansk husmanskost och hela den där amerikanskt scoutiga och rejäla tältlivsupplevelsen jag alltid drömt om följa. Det skulle bli min chans att bevisa för alla vilken ultimat lämpad läger-och-natur-människa jag är – en slags osårbar übermensch, som de som medverkar i programmet Jag borde varit död på Discovery Channel och överlevt flera veckor övergivna på glaciärer i femtiogradig minuskyla i ett förtält.
Hm, fint väder. En nätt outfit blir bäst, tänker jag hemma på rummet och vräker ner sommargarderoben i min chica flygvärdinneväska.

När vi lämnar fäderneslandet och rullar in i Danmark börjar de första mörka molnen synas vid horisonten. ”–Åh, vad skönt med ett svalkande duggregn!” säger jag. När vi kör in i Roskilde, är den nordiska monsunen i full styrka. Festivalbusschauffören slänger vrålande ut oss i den decimetertjocka lervällingen och den ishårda regnstormen exploderar över oss. Mina ballerinaskor (gummistövlar var onödigt, tänkte jag) fastnar vid varje steg med ett klafsande ljud i ”vägen” som egentligen är traktorhjulspår. Danskar i orange uniformer vrålar inte helt olikt SS-soldater något otydbart om att vårt camp ligger tre kilometer åt norr. Min biljetts magnetremsa funkar inte och vi måste vänta i fyrtiofem minuter på att den ska kontrolleras. Någon trär en sopsäck över mig och sedan börjar den plågsamma vandringen till vår tältplats, ungefär två hektar iväg.
Jag tänker på fångtransporter till koncentrationsläger. Jag tänker på hur en egyptierna måste ha känt sig under sin fyrtioåriga slavvandring genom öknen. Ja, associationerna är många när vi halvkrypandes och skakande av köld tar oss genom lerstormen, jag iklädd sopsäck och med väskan djupt släpandes gruslervällingen, med mina splitternya elektronikprylar närmast marken.
Våra ”landsmän” stannar flera gånger och hånskrattar åt oss på vägen och börjar leka med tanken på att det här måste vara något sorts straff för allt dåligt jag gjort i hela mitt liv.

Efter fyra timmars letande hittar vi våra tidigt ankomna vänner vid vårt tält, som tyvärr har blivit vält under natten och nu är en vit presenning på pinnar. När jag skälvandes öppnar min väska upptäcker jag att alla mina plagg utom två är drypande genomblöta och leriga. Ingen orkar laga mat, så jag får nästan diabeteskoma och äter upp två digestivekexpaket. Alla har räkost och knäckebröd med sig. Alla. Vilka camp man än besöker har alla räkost med knäckebröd som enda medtagen föda. Men kostcirkeln är nästan fullständig, vodka är ju bryggt på korn, sädeslag! upprepar jag som ett föga hoppfullt mantra. Ett par dagar senare är min kropp svårt urlakad av vitaminbristen och några av matställena tvingas slå igen på grund av risken för botulism, en livsfarlig jordsjukdom som sprids via luften. Ett gram av giftet kan döda en hel nation.

Snart börjar musiken, då blir det bättre, upprepar jag envist i huvudet medan människor besinningslöst börjar kasta lera utanför vårt krigsläger. På morgonen har någon bajsat i vårt förtält. Min sovsäck är genomblöt och vi tvingas tillverka en presenning av sopsäckar för att tältet läcker in.

När musiken drar igång på torsdagen så är det som att Zions portar öppnas. Naturligtvis ackompanjeras detta av kulmen av århundradets värsta danska regnväder. Murphys lag, kanske? Jag och en kompis försöker ta oss till internetcafét på andra sidan fältet; det blir ungefär som i Sagan om Ringen då Frodo och Sam ska ta sig över det livsfarliga kärret där döda själar försöker suga ner dem i träskvattnet. Det här är en nyttig upplevelse, nu har jag varit med om en naturkatastrof, tänker jag medan vi hjälplöst sjunker i kvicksandsleran och stormen välter människorna omkring oss. ”–Nu lämnar jag det här djävla skitlandet!” Vrålar vår tältgranne och mängder av festivaldeltagare följer efter i långa lämmeltåg. –Uthärda, uthärda, upprepar jag tyst i huvudet medan vi blir överfallna av någon sorts medeltida gycklargrupp med galna blockflöjtister.

Nåväl – en av kvällarna är solig. Övrig tid dövas den konstanta känslan av att vara stelfrusen och genomblöt av diverse stimulantia, socker och C2H5OH däribland. Och In flames är precis den extatiska, religiösa upplevelse jag föreställt mig, det bandet gör en aldrig besviken på scen (trots att jag fortfarande inte har förlåtit dem för videon till ”Touch of red”). Längst fram bland tvåtusen moshpitande metalheads (samtliga av manligt kön) behöver jag knappt lyfta fötterna för att föras upp i luften i de kollektiva extashoppen och de loopande Pinball map-riffen eliminerar alla smärta-andnöd-köld-och tinnitusförnimmelser. Det är som ett frikyrkomöte. Allra bäst är låtarna från Soundtrack to your Escape, de har jag längtat efter att höra i liveversion, och det är häftigt att höra Anders Fridéns melankoliska ångestgrowlande blandat med hans glada inskjutna göteborgska tillrop mellan låtarna. Hans fru och dotter tittar på bakom scenen, iklädda rosa öronskydd.

Annars är mitt musikintag inte särskilt imponerande. Av sympatiskäl drar jag med till Beastie Boys , festivalens kraftfullaste publikmagnet med kanske nittio tusen besökare. Förvånande. De ser gamla ut. Som hårdrockare blir jag fortfarande generad vid minnet av hur jag hur jag vid ett senare tillfälle plötsligt finner mig ståendes i ett Mando Diao-publikhav, tjutandes med övriga indiepoppare från fiendesidan omkring mig. Jag känner mig fortfarande…smutsig.

De boende i vårt camp decimeras successivt och på lördagen bestämmer jag mig för att civilisationens kall blir för starkt för att inte följas. Det känns som att ha varit blöt i flera år. Mina trötthetsreceptorer är avtrubbade, aptiten liksom bortprioriterad av kroppens överlevnadssystem, simhud har börjat växa fram mellan tårna. Scouten i mig är död.
Men på något märkligt sätt är jag lycklig också. Det känns som i slutet på amerikanska filmer om koreanska krigsläger då den heroiske huvudpersonen frigivs.

Jag sätter mig på Roskildetåget med en sista blick på de demolerade lermarkerna som utgör det vi kallar en festival – denna i-landsmänniskans frivilliga mentala prövning och dionysiska hedonismens högborg, subkulturernas och mainstreamkulturens korsbefruktningsarena, eskapin som hundra tusen människor av någon märklig anledning gör vad som helst för att få tillgång till en vecka om året.

När har återvänt till Sverige och vandrar hem genom mitt hardcoremoderata villaområde ser folk ut som om de tittar på något som klivit ur Träskmonstret återvänder.