Att Power Hazard E.P var just en EP övergick mitt förstånd ett tag. 14 låtar är rätt många spår för en EP, även med punkmått mätt. Men vid närmare efterforskningar visade det sig vara fullt logiskt; CD-versionen har försetts med hela sex bonus-spår.

Med tanke på Severed Head of States kopplingar till storheter inom käng- och hc-svängen som His Hero Is Gone/Tragedy, Defiance och Detestation är det smått underligt att de inte är större än de egentligen är. Om man nu kan prata om storhet inom en så pass marginaliserad genre. Men kanske handlar det om att musiken inte är så fantastisk som man kan förvänta sig.

På Power Hazard E.P får vi en rejäl dos käng av amerikanskt snitt, det vill säga något långsammare än den skandinaviska stilen, med tydliga drag av rock ‘n’ roll. Inte mer, inte mindre. Visserligen inte dålig, men inte heller något man lyfter på ögonbrynen över. Jag kommer på mig själv med att jag sitter och väntar på att de släpper loss ordentligt och låtarna saknar det där lilla extra för att suga tag i mig.

Det är först när de drar upp tempot som det blir riktigt angeläget och de riktiga höjdpunkterna dyker upp bland de avslutande fem spåren, det vill säga bonusspåren som bara är med på CD-verisonen. Framför allt är Blood of Vengeance och Not Fucking Dead riktigt fina dängor.

Och därmed blir det till att frångå principen att punk är bäst på vinyl, för här är det faktiskt så att det är via CD-versionen man får tag på godbitarna.