När arbetsgivarsidan och facket kom överens om det centrala avtalet för oss recensenter tidigare i år fanns det ett gemensamt villkor. Såväl Svenska Recensentarbetsgivarföreningen som Musikjournalistförbundet krävde att alla som skrev om Editors kommande skiva minst en gång måste nämna Interpol. Jag är inte medlem i facket, men eftersom jag inte vill utsätta mina hårt arbetande kollegor för eventuella repressalier gör jag det.

Interpol.

Skönt, nu kan jag berätta det väsentliga. Sedan Editors debut kom för något år sedan har jag väntat på den här skivan. Sättet det här bandet återvinner gamla manér och korsar de med samtidens yviga arenagester är alldeles utomordentlig bra. Med melodier stora och starka som en hel laguppställning rugbyspelare med offensivt spel i Peter Hook-stil golvade Editors mig med låtar som Blood, Lights, French Disco och All Sparks. Låtar som tillsammans med andra från samma tid flugit genom mina rum oräkneliga gångar sedan dess.

Dramatik, attack och svärta. Som om norska mörkermännen i Madrugada fusionerat med New Order under överinseende av Chris Martin.

Stora ord, men med täckning. Inte minst nu när Editors släppt uppföljaren. An End Has a Start innehåller samma saker, men ännu mer och ännu starkare. Mina förväntningar var höga, inte minst sedan några veckor tillbaka då låten Smokers Outside the Hospital Doors dök upp med nyanserat melodisk kross.

För Editors levererar. Stenhårt. Definitionen finns i låten Escape the Nest. Låga verser med rullande pukor går över i en brygga som stegrar hela låten till refrängen tar över och varje ackord markeras med cymbaler och diskanta gitarrer när Tom Smith tar i med orden:

Look up through the trees to feel as small as you can
You hear the clocks counting down
The nights are longer now than ever before
But now you see the lights from the town

Musik som jag bara måste älska. Precis som hetsiga Bones, långsamma Spiders och resten av skivan. Här finns ändlöst vacker melankoli som med små arrangemang hjälper en ledsam själ till tårar. Stenhårda kontraster med väggar av massivt ljud som nöter ned motstånd. Låtar som på ett hundraprocentigt sätt är gifta med textrader som:

How can we wear our smiles
With our mouths wide shut
‘Cause you stopped us from singin’

I can’t shake this feeling I’ve got
My dirty hands, have I been in the wars?
The saddest thing that I’d ever seen
Were smokers outside the hospital doors

Editors menar allvar. Jag också, när jag utser An End Has a Start till första halvårets viktigaste skiva. Det enda som hindrar mig ifrån att dela ut det tvåsiffriga betyget är självbevarelsedriften. Har varken tid eller lust att stämma träff med Jimmy Hoffa den här sommaren.

Heller.