När Anotine Bédard i november förra året skulle avsluta arbetet med sitt soloprojekt Montags album Going Places kände han att han ville något mer. Albumet kändes inte komplett. Trots alla bidrag från vänner och etablerade artister saknades energi. En sista push för att styra projektet i hamn.

På sin blogg uppmanade därför Bédard läsare att skicka in sång, tal, musik eller ljud från gatan för att delta i We Have Sound. Ett projekt som gav honom bidrag från ungefär 70 band eller personer och som blev albumets sista spår Going Places.

Gäster är annars inte något som saknas på albumet Going Places. Amy Millan, Owen Pallett från Final Fantasy och Au Revoir Simone är några av de som bidrar till Montags sparsamt dansanta elektroniska pop. Låt oss säga att det låter mer Final Fantasy än Amy Millan, sockrat med Au Revoir Simone. Men där Final Fantasy är lite högtravande och komplicerad är Montag mer enkel och rättfram.

Visst är det kanske att göra lätt för sig att be andra skicka in ljud och melodislingor när man inte orkar tänka själv, men tanken är fin. Going Places är ändå knappast det mest intressanta spåret på albumet. Best Boy Electric, ett av två spår utan gäster, är en sån där stolpig indiedanshit, likt Of Montreals A Sentence of Sorts in Kongsvinger, men för naiv, för simpel. Då tycker jag bättre om Mechanical Kids eller 322 Water. Den senare en som en drömsk Sufjan Stevens-bakelse med Ida Nilsen från Great Aunt Ida på sång.

Jag vill gärna upphöja band som Montag till välproducerade Ariel Pink-figurer men så väl är det sällan. Inte på Going Places, inte någonsin. Going Places med sina krulliga melodier, lekfulla simpelhet och, någon som ofta saknas i genren, sin oerhört snygga sång och stämmor, tar oss kanske inte till Panda Bear-himlen, men nog väl någonstans bland trädtopparna. I en stigande loop upp mot sina kanadensiska kompisar.