Juni månads dossier i MondoSonoro handlar om ”Electronica för indies” och behandlar tre olika band: Simian Mobile Disco, Digitalism och Justice. Det är för närvarande över huvud taget svårt att slå upp en musiktidning (nåväl, en musiktidning som inte är Close-Up) utan att något av dessa tre band nämns. Men egentligen skiljer de sig ganska mycket sinsemellan (dra geografiska paralleller om så önskas). Justice väsnas (har dock inte hört fullängdaren än), Digitalism är hårt och tight (och grymt live), SMD väljer en kanske lite poppigare infallsvinkel. Av dessa tre ”bloggelectroalbum” är Attack Decay Sustain Release kanske det mest lättillgängliga.

Enligt Jamesarna Shaw och Ford själva gillar de att blanda många stilar och influenser i sitt skapande. Och det märks ganska tydligt. Kastet mellan inledande Sleep Deprivation och It’s the Beat, till exempel, är ganska tvärt (även om I Got This Down ligger emellan som en dämpare). Just Sleep Deprivation är en sådan där låt som fullkomligen knuffar ner en på dansgolvet, där du sedan med största säkerhet stannar åtminstone några timmar. Tillsammans med Kitsuné-bomben I believe är den förmodligen de stycken musik från ADSR som kommer att leva längst, och kännas minst daterade. Resten kommer nog att kännas förbrukade.

Ljudbilden är totalt ren och låtarna i sig själva ganska simpla. Ibland är det som sagt effektivt, men lämnar samtidigt väldigt lite åt fantasin. Det har klagats på att SMD kom in på dansmusik på ett bananskal, att de är totalt aningslösa i rollen som djs och att de inte lägger ner tillräckligt med tid på musiken. I ovan nämnda intervju medger de åtminstone det i frågan om remixer: ”Oftast gör vi dem på max en dag. Det är roligare att lägga fokuset på oss själva, hålla på med våra egna grejor”.

Jag har ruvat på SMD ganska länge nu, dels för att jag kände att den redan fick ganska mycket uppmärksamhet, men också dels för att jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen tycker. Det kan jag fortfarande inte riktigt, även om en tydligare bild börjar kunna skönjas. De första uppskattningsvis 20 lyssningarna var ADSR en given flipp, med alla tummar upp, et cetera. Sedan började pendeln att svänga så sakta. Det kändes för tillgängligt, för tydligt. Inget kvar att upptäcka efter den inledande kicken, ingen snurrig slinga som fortsätter att vrida om ditt huvud och dina fötter efter ett år (eller flera). Allt fanns redan där, dissekerat och uppradat för beskådan. Ska man fortsätta dra de redan gjorda kopplingarna kan man bara konstatera att Digitalism klarar att hålla min uppmärksamhet i ett bra mycket längre perspektiv. Det är absolut inget fel på musik som konsumtionsvara, men samtidigt är det på sin plats med ett bäst före-datum. Just nu känns det som att datumet på ADSRs baksida inte håller året ut. Den fungerar alldeles utmärkt just som popskiva, men kommer i längden att kännas som ett passerat landmärke. Den har återkommit i skivspelaren, men resultatet har aldrig blivit detsamma igen. Det blev för enkelt. Se betyget som ett tidsdokument.

Länkar

Den tekniska aspekten av ADSR
Myspace
Officiell