Bara den goda smaken att göra en egen version av en av de mest sorgliga låtar som spelats in, Rah Bands fantastiska Clouds Across the Moon, borde vara skäl nog att låna en artist åtminstone några minuter av din tid.

Men den egentliga anledningen att Aggie Peterson och Per Martinsen trillade in i mitt liv stavas Amygdala. I sanningens namn är ”trillade in” en alldeles för svag fras i sammanhanget. ”Exploderade som en bomb” passar förmodligen bättre, eftersom världen för ett ögonblick slutade rotera första gången gången jag hörde Amygdala.

Fortfarande det förmodligen vackraste som kommit från Norge.

Albumet Melodica kunde självklart inte leva upp till den enastående singeln, trots att det var en väldigt bra skiva överlag. Men det är problemet när en artist lyckas få till ett mästerverk – allt annat ställs mot de få minuterna. Självklart så också när det blivit dags för nästa album.

I skuggan från Amygdala blir exempelvis covern av OMD:s 17 år gamla Messages synnerligen blek och klumpig. Men med det har vi också klarat av det sämsta på Love! Revolution!. Resten av albumet är betydligt roligare. Och som helhet faktiskt bättre än sin föregångare.

Förra gången jag skrev om Frost använde jag ofta ordet ”norsk” för att beskriva musiken. Jag visste inte riktigt exakt vad jag menade med det då. Det vet jag fortfarande inte. Däremot låter det fortfarande väldigt norskt. Ödsligt. Elektroniskt. Vackert.

Från suggestiva Modesty, över breakbeat-rullande Spare Some Time, mjukis-trance-svepande Sleepwalker, vaggvisande järnverksslamrande Easy, åttiotalsdatorstompande Trainstop (där Frost passat på att låna Pet Shop Boys förprogrammerade live-rytm) till avslutningen med balladerna Days Like These och Follow. Snyggt, varmt, svävande och… norskt.

Men så finns det förstås även denna gång några låtar som kämpar sig upp lite ovanför alla andra. En trio, närmare bestämt. Free Your Heart glider fram över ett ödesekande trance-landskap långt ifrån romcom-softade solnedgångar. Raka motsatsen blir kantiga och småstökiga Shift Your Weightmed sin kärlekssprudlande känsloexplosion. Sist men inte minst är One Hundred Years, med sin vackra electropop, allt Tracey Thorns album borde ha varit. Dessutom med Aggies röst som många gånger inte är långt efter Traceys. Och det är snudd på det bästa betyg någon kan få.

Norrmännen fortsätter att skämma bort oss med elektronisk musik av bästa sort.

I got a safety pin in my pocket
in case anything goes wrong
It’ll be an easy way to mend it
it’ll be an easy way to end it

Svårare än så behöver det ju faktiskt inte vara.

Länkar

Aggie gästrecenserade Julian Fanes Special Forces

Ola om Melodica

Ola om One Hundred Years

Officiella sidan

myspace

Videon till Amygdala hos youtube