Så. Då har jag lämnat de småländska skogarna och anlänt hem till huvudstaden igen. Visst är Småland fint, men det går aldrig upp mot min dusch. För att inte tala om min egen varma säng.

Just nu lyssnar jag på några väl valda låtar av Pet Shop Boys. Det var nämligen så gårdagskvällen slutade (i alla fall konsertmässigt. Festen fortsatte ju, såklart). Mats och Tomas lämnade mig och åkte hem runt tolvslaget, den sistnämnde genom att knacka mig i huvudet och undra om jag var sinnessjuk när jag berättade att jag skulle se Pet Shop Boys. Men Tomas får vara hur metal han vill, jag tycker ändå att han missade någonting. Neil Tennant och Chris Lowe var utmärkta, och deras dansare likaså. Det spöregnade, men det var värt att behöva åka hem iklädd en liten klänning idag, då jeansen inte torkat.

Men djuraffärspojkarna på Hawaii var inte det enda som hände under lördagen. Faktiskt tycker jag nästan att gårdagen var den bästa konsertdagen. Inte för att jag längtat efter de konserterna som mest, utan för att artisterna levererade bra.

Fibes, Oh Fibes! var dock inte så roliga som jag väntat mig. Vilket jag borde ha förstått. De är faktiskt inte så bra som jag alltid tror att de är. Dessutom sökte mina ögon och mitt huvud sig hela tiden till bildskärmen bakom bandet, som bland annat visade korta filmklipp med djur på savannen. Min koncentration slet sig från geoparderna och elefanterna först när Maria Andersson från Sahara Hotnights stegade upp på scen, om än bara för en låt. Annars var det hela rätt lamt.

Men det var inte Säkert!. Visst är Hello Saferide bra, men Annika Norlin är så mycket bättre på svenska kände jag plötsligt när jag tog skydd för dagens första regn under ett träd. Duetter även här, först med Markus Krunegård från Laakso, sedan med Vapnets Martin Hanberg. 2006, Hello Saferide-hitten fast på svenska, har fastnat på hjärnan. Synd bara att jag inte minns hur den svenska texten gick.

The Lionheart Brothers hade en kändistät publik, och jag tycker att om ni ännu inte lyssnat in er på norrmännen, gör det. Bra, stundtals lysande.

Manic Street Preachers var helt okej, även om jag inte riktigt orkat lyssna på nya skivan. De är alltför 1998 och högstadiet för mig.

Och nej. Jag såg inte Shout Out Louds-konserten, bara lite spridda bandmedlemmar backstage. Jag vet, jag är en dålig människa som bröt mitt löfte så här. Men jag blev medsläpat på Roky Erickson! Inte riktigt min stil, men det svängde ändå. Fast jag hade lite svårt att förstå diverse mäns otroliga eufori.

Jag funderade på att ”göra en Tomas” och sammanställa en lista över vad som var bäst och sämst, men jag vill undvika att vara en härmapa. Jag kan bara konstatera att det som helt klart gäller i år är duetter, inte bara på skiva utan även live. Laakso och Peter Jöback. Fibes, Oh Fibes och Maria Andersson. Manic Street Preachers och Nina Persson. Säkert! och diverse redan nämnda. Det är fint att vara två.

Under rubriken ”Mat” är det helt klart smålandsrulle som gäller.