Det var ganska länge sedan Sascha Ring tröttnade på att göra musik för dansgolvet. Det blev för inrutat, för begränsat. Han började jobba åt andra håll istället. På vissa håll kan man fortfarande svagt urskilja Saschas bakgrund som gammal ravebesökare, men det är inte ofta. Hans produktioner har alltid kännetecknats av noggrannhet, och det är något som definitivt fortsätter att gå igen på Walls. Genomtänkt, snyggt och otroligt välproducerat. ”Sascha är helt besatt av fraktaler, han plockar isär allt, det är så han jobbar”, sade Ellen Allien när jag intervjuade henne förra året. Och det märks. Det är gediget rakt igenom.

Apparat har hittills aldrig riktigt blivit ett av de ”breda” namnen, eller varit den som det talats om (till exempel i jämförelse med Shitkatapult-partnern T. Raumschmiere), trots att han varit en del av Berlins musikscen i många år vid det här laget. Men det är fullt logiskt för den som någorlunda följt hans vägval. Musikaliskt skicklig, men nästan alltid puttrandes runt vid sidan av.

Enligt Sascha själv är Walls mer eller mindre resultatet av en massa slumpade strölåtar som flöt runt på hans hårddisk. Det märks inte alls. Walls är extremt homogen och nästan i total avsaknad av lösa ändar. Det går i och för sig att urskilja två halvor på skivan. Den första, mer pop, något högre bpm och möjligtvis större andel akustiska instrument. Och mer sång! Efter att ha blivit övertalad att sjunga på skiva för första gången inför förra årets Orchestra of Bubbles återkommer Apparat till att själv ta ton, även om dansken Raz Ohara står för större delen av de vokala insatserna. Skivans pophögpunkt är utan diskussion Hailin’ from the Edge, som nästan är oförskämt groovy för att komma från Apparat. Snyggt. Tillsammans med första singeln Holdon utgör Hailin’ from the Edge de avgjort största kliven i riktning mot popmusik. De glasklara melodierna och det mer traditionella låtskrivandet bryter bra av mot skivans andra hälft, de mer klassiska Apparat-produktionerna, som Fractales pt. 1 och Useless Information, som kommer från en mer experimentell vinkel, och i huvudsak är instrumentella. I skrivande stund är favoriten You Don’t Know Me, något av det mest melankoliska som skapats av totalt sönderstyckade beats på länge.

Walls är definitivt en sådan skiva som man bör lyssna på i sin helhet. Det är en cirkel som knyts ihop, men samtidigt en ständigt expanderande sådan. Kompositioner som är vackra och skickligt genomarbetade men aldrig tråkar ut. En skiva som existerar någonstans mellan lineär och cirkulär tid.