Tony Dekker har ett mycket speciellt sätt att sjunga. Han attackerar mikrofonen sidledes och pressar ut sången i höger mungipa. Det är aldrig mer än tre millimeter mellan läpparna. Den sparsamma tekniken till trots finns det få som kan komma undan med den ljusa och lite sårade rösten som Dekker. Dels så är han ju inte en ensam kille, han har ett band, och dels så verkar han tämligen ointresserad av att väcka sympati som medel för att locka lyssnare. Great Lake Swimmers musik kanske inte är något uppåt-tjack direkt men de har, även när de tolkar Neil Young, en konsekvent stil och integritet.

Förra plattan, Bodies and Minds spelades in i en silo och i en kyrka i Ontario. Ongiara kom till i Aeolian Hall i London, Ontario. En hundraårig konsertbyggnad med speciellt bra akustik. Great Lake Swimmers tar gärna till extravaganser i omgivningen för att skapa sin lågmälda musik. Det går inte riktigt igenom. Visst är albumet vackert och väl producerat men det är en sluten värld. En lite för mjuk matta. Musik med en suddig konsistens.

Owen Pallet (Final Fantasy) gör goda insatser på stråkar och ibland ökas tempot välbehövligt. Backstage With the Modern Dancers har en något banal text men är drömskt intagande. Inledande Your Rocky Spine tvärtom. Den har en storslagen text till ett stompigt komp. In allo är Ongiara kanske inte albumet att gå ner i brygga över, men Great Lake Swimmers har som vanligt lyckats göra en välarbetad skiva som står sig gott i konkurrensen med andra känsliga flanellmjukisar.